Tillbaka till civilisationen efter fyra dagar i djungeln. Med saltvattentrassligt hår, lite fler fräknar, myggbitna ben och skärsår på fötterna. Det har varit äventyrligt men också ganska slitsamt. Colombia är inne i en regnperiod just nu så vi har haft storm och skyfall varje dag. Tayrona är ju som sagt en nationalpark och därmed också ganska vild och svårtillgänglig. Innan vi fick inträde till parken var vi tvungna att genomgå en noggrann kontroll där tre militärer gick igenom vår packning. Genast reagerade de på min kamerautrustning och hittade på en lag om att jag inte fick ta med mig det till parken utan tillstånd. Bullshit, men vad kan man göra? Men señorita, du vet väl att det alltid finns en lösning… Detta innebar att vi inte hade något anat val än att muta dem. Men vi kom ganska lindrigt undan. Tjugo kronor till lunch bad de oss om.
För att komma till campingplatsen fick vi hyra en åsna som bar vår packning. För oss var det en timmes promenad i ganska tuff terräng, mitt i djungeln. Grönt, grönt, grönt och så tätt att himlen knappt syntes. Jag hade läst att djungeln är full av ormar, vrålapor, jaguarer och tucaner, men såg inte till något av det. Den enda större vilda djuret jag såg var något som liknade en blandning av råtta, kanin och gris. Vi fick klafsa genom lera, som på många ställen var så djup att man fastande och hade lera upp till knäna. Mina lila gympadojor blev helt täckta av lera och mina sandaler gick sönder när jag försökte slita upp dem från att fastnat en halvmeter ner i den gråbruna sörjan. Hädanefter gick jag barfota istället. Vissa stunder kände jag mig nästan som en colombiansk guerillasoldat.
Campingplatsen låg i en grön vacker glänta med höga palmer och bananträd. Här levde vi väldigt enkelt och rustikt. Sov i tält på hård bucklig mark, duschade i enkla bås under bar himmel och lagade mat på trangiakök. Spagetti med tomatsås, bönor och burktonfisk. Vid halv sex var det kolsvart och fanns inte så mycket att göra. Titta på colombianska fotbollsmatcher eller dubbade amerikanska actionfilmer. Eller spela spansk variant av bluffstopp, ”Mentiroso”.
Första stranden, Arrecifes, låg en kvart bort, men där var det förbjudet att bada. Mer än hundra människor har drunknat i de starka vågorna och strömmarna. För att ta sig mellan de olika stränderna måste man ge sig in i djungeln och lermassorna. Men den som väntar på något gott. Efter en timmes promenad kom vi till en strand där havet inte var för vilt. Första badet var himmelskt. På grund av vädret var havet oroligt och därför inte sådär stilla och perfekt turkost. Men det gjorde inte så mycket. Det var själva inramningen som var det häftiga med Tayronas stränder. De stora runda klipporna som ser utslängda ut och regnskogen som är så nära att palmerna lutar över stranden. Varje eftermiddag regnade det och blixtrade det rejält, och solen visade sig bara några timmar. Våra fötter var konstant fuktiga och leriga. Därför var riktigt skönt att få komma till Santa Marta igår kväll. Duscha, äta pizza, sova mjukt. Idag blir det en tur till hippiestranden Taganga.
/Linn
En av de bästa stränderna, Cabo San Juan.
Arrecifes
Kokospalmer fanns det överallt, och fler kokosnötter på stränderna än stenar. Men i lägret gäller det att vara observant. Med jämna mellanrum faller de ner på marken med ett kraftigt boom. En gång var jag två meter ifrån att få en stor stenhård klump till nöt i huvudet.
