tisdag 30 mars 2010

ROADTRIP TILL HORCÓN


Vad passar bättre en helt vanlig måndag eftermiddag än att cruisa längs med Valparaiso-regionens kust? Från Valparaiso körde vi norrut och passerade Viña del Mar, Reñaca och Cóncón för att slutligen komma till fiskesamhället Horcón.
/Linn






I Horcón lever man på fiske och säsongsvis av turism. På nästan varenda hus står det skyltar om att de går att hyra.







Den lokala spelhallen.

Skymning och reggaeton på högsta volym i bilen.

Finfin kvällsmat. Te och empanada med ost/ostron och ost/räkor.

onsdag 24 mars 2010

MATLAGNING MED ANGELINA


Jag träffade Angelina och José förra året när jag kikade runt på söndagsmarknaden på Avenida Argentina. Jag provade en grön armyjacka i ett stånd vilket tjugo minuter senare ledde till en lunchinbjudan. Och många besök har det blivit sen dess. Angelina och José är världens gulligaste. När jag kommer hem till deras hem med tusen saker i slutar det alltid med att vi sitter vid köksbordet i deras sovrum och äter mat, dricker te och snackar om det chilenska och svenska samhället. I backgrunden går tv:n som visar fjantiga buskissåpor och en agressivare latino-variant av Ricki Lake.
Idag visade Angelina mig hur man lagar chilenska maträtten humitas.
/Linn

Humitas består av mald majs, finhackade basilikablad, gul lök, margarin och salt.

Blandningen läggs i majskolsvblad och viks sedan ihop och knyts ihop med tråd till ett paket.

Paketen kokas tills de ändrat färg, ca 15-20 minuter.
Angelina rekommenderar att strö lite socker på när man äter dem.
En rejäl bit vattenmelon var till efterrätt.

TILLBAKA I PARADISDALEN


Om vår tid i Buenos Aires präglades av alla de hippa och stylade caféerna och barerna i Palermo så blev de sista intrycken en påminnelse om de stora klyftorna som finns i Argentina. Runt bussterminalen Retiro ligger ett fattigt slumområde. Två gatubarnspojkar i för stora smutsiga jackor driver omkring bland på stationen och tigger pengar. En buss från Lima anländer och en förväntansfull grupp peruaner stiger ur. De har korsat kontinenten för att söka lyckan i en stad i ett nytt land.

Ett sprucket däck och en bilverkstad långt ute på landet. Matbrickor som på flyg. Skyfall. Hett sött kaffe.En sjukt bisarr latinamerikansk musikvideo-kabaretversion av Santa Claus is coming to town. Alltid lika mäktigt vackra Anderna utanför bussfönstret. Noggrann gränskontroll där frukt är den värsta boven.
Efter 25 timmar i buss anländer jag till Valparaiso.
Staden jag tänkt på i princip varje dag sedan jag lämnade den i maj förra året. Ni som känner mig vet hur mycket jag tjatat om den. Nu fem dagar senare tycker jag fortfarande att det känns lite overkligt att vara här. En bildmässig kärleksförklaring från förra året hittar ni på http://www.linnbergbrant.com/valparaiso.html.

Trots den stora jordbävningen den 26 februari är stan lika vacker och magisk som vanligt. De över 40 kullarna som omger staden har klarat sig nästan helt utan skador. Nere i den centrala platta delen kan man däremot se raserade gamla hus och Peligro-skyltar och avspärrningsband runt vissa byggnader. Efterskalven kommer förmodligen pågå i flera månader eller till och med år innan plattorna lagt sig till rätta igen. Jag har inte känt av något skalv än, men däremot pratas det väldigt mycket om jordbävningen. Överallt diskuteras den fasansfulla natten. Var man befann sig, hur man reagerade, hur det lät och kändes. En del känner sig fortfarande väldigt rädda och har svårt för att sova.

Jag bor i samma lägenhet som förra gången. Till och med i samma rum. Här bor svenske Felix och chilenska Pamela som jag hyr av. Pamelas 12-årige son Cirrus och cockerspanieln Luna. Kläddesignern Paula, italienske Alberto som gör en utbytestermin på ett universitet här och franska Clio som håller på med ett filmprojekt. Huset ligger i ett av stadens mysigaste områden, Cerro Concepcion. Det är färgstarka hus, mysiga caféer, mängder av gatukonst, branta kullerstensgator och trånga gränder och en underbar sutsikt över hamnen och det vidsträckta havet.
/Linn


Jordbävningsskadat hus i centrala Valparaiso.

Felix och Pamela håller alltid på med nya projekt i lägenheten. Här ritar de på en vägg.

Mysiga caféet El Jardin där jag gärna sitter och jobbar med mina bilder och texter.

Fina kyrkogården i Playa Ancha. Gravarna är personligt pyntade med foton, fotbollsflaggor, gossedjur och hälsningar.

Här finns hus målade i alla färgnyanser man kan tänka sig. Mintgrönt är finast tycker jag.

På promenad bland kullarna hittade jag den perfekta gatan. Prefecto Lazo i Cerro Florida. Här fantiserar jag om att bo.

fredag 19 mars 2010

EN PASSIONERAD KVÄLL PÅ MILONGAN


När det börjat mörkna får uteserveringarna på Plaza Dorrego i San Telmo ge plats åt en tillfällig dansbana. Det är fullt med folk som har samlats för att titta på paren som dansar tango under de kulöra lamporna som är uppsatta mellan träden. Svenska Eva står vid sidan av och spanar in potentiella kavaljerer. Tango är hennes största passion. En gång om året åker Eva till Buenos Aires för att under en månads tid dansa så mycket som möjligt. Nu är hon här för åttonde året i rad och känner till alla sociala koder.
- Man måste se glad ut. Utstrålningen är viktig om man vill bli uppbjuden.
Hon har på sig en nyinköpt rödblommig klänning och är ivrig på att få ge sig ut på dansgolvet. Men utåt sett måste hon se cool och sval ut.
- Man får inte visa några känslor.
Som kvinna är det tabu att själv ta initiativ.
- Man kan aldrig veta om man får dansa, det är alltid männen som bjuder upp.

Så äntligen efter tjugo minuters väntan vågar sig en herre fram. Han ser inte ut som en passionerad tangodansare men skenet bedrar. Eva för sig lika bra som vilken argentinska som helst. Blickarna på dem är många men Eva säger att hon inte ens märker dem.
- När jag dansar tango stänger jag ute allt annat. Man måste vara totalt närvarande och ge all uppmärksamhet åt dansen.
/Linn











onsdag 17 mars 2010

BUENA BUENOS AIRES



Det är inte svårt att förstå varför Buenos Aires kallas för Sydamerikas Paris. Det här är en kosmopolitisk stad som, precis som alla världsstäder, är ett hopkok av influenser från hela världen. Parisliknelsen stämmer väl in på de småskaliga husen och prånga gatorna.
Vi bor i området Palermo, och just vår del kallas för Palermo Hollywood för att det finns många TV-studios här. Det känns lite som Brooklyn blandat med Majorna, men egentligen är alla jämförelser onödiga för det här är inte som något annat.
Maten, människorna, grönskan, restaurangerna, färgerna- känslan av att gå på gatorna, Buenos Aires är häftigt och coolt men samtidigt själfullt och vackert. Alla borde åka hit för det är så lätt att trivas. Det är på uteserveringar som de i Buenos Aires man vill dricka sitt kaffe och på gator som dessa man trivs med att bara driva runt.
Nu har vi haft tio grymma dagar här. Imorgon åker Hanna tillbaka till Sverige och Linn drar till Chile igen. Hanna tycker att det ska bli gött att komma hem till Götet och Linn kan knappt bärga sig tills hon få se sitt älskade Valparaiso.
/Hanna och Linn


I Buenos Aires har vi bott med Sanna som är en kompis från Göteborg. Sannas mormor bor i La Plata lite utanför Buenos Aires och Sanna har varit här mycket och kan staden. Bästa guiden! Tillsammans är vi en go trio.


Nattkaffe efter underbar vegetarisk middag på vår favoritrestaurang Arevalito med göteborgarna Saida och Jens.

I Palermo Hollywood hyrde vi en jättemysig lägenhet.


På fina vietnamesiska restaurangen Green Bamboo.

Paula från Buenos Aires visade oss sin favoritbar, Mundo Bizarro



På El Ultimo Beso kan man låtsats att man fikar på en fransk slottsgård.


På en bar träffade vi coola rockabillysnubben Leonardo som visade oss Argentinas bästa taueringsstudio.



Fiolbyggaren Angel tog med oss på en morgonfika på ett av stans äldsta konditorier.

fredag 12 mars 2010

FUERZA CHILE!



Chile är lika långt som avståndet mellan Norge och Nigeria. Trots stora skillnader mellan det torra och varma ökenområdena i norr och söderns gröna vulkan- och glaciärlandskap med klimat som i Sverige finns här en otrolig sammanhållning. Den har verkligen visat sig nu efter jordbävningen med en imponerande kämparanda och kraft att snabbt resa sig upp och blicka framåt. “Chile ayuda Chile” (Chile hjälper Chile)- insamlingar till de jordbävningsdrabbade i söder känns som fester där alla vill hjälpa till.

Häromdagen ramlade vi rakt in i en. På gatan utanför vårt hostel i La Serena hade hundratals ungdomar bildat en lång kedja. Med reggaeton på hög volym kastade de skrattandes matpåsar mellan sig som sedan packades in i en långtradare som skulle köras ner till de mest drabbade områdena.

Nu är vi i Buenos Aires, denna totalt buena stad, som New York fast sydamerikanskt, men ändå inte som något annat. Det är som att storstadspulsen ger allt en extra krydda, från maten till taxiresorna. Boklådor, marknader, antikvariat, hippa klädaffärrer och typiska argetinska fik med espresso och vackra pensionärer som fördriver dagarna med att bara umgås på en uteservering. Vi berättar snart mer.

/Hanna och Linn





Hanna klipper håret i välgörande syfte. Frisörelever erbjöd sina tjänster på torget i La Serena för en billig penning och pengarna gick till hjälp för de jordbävningsdrabbade.