EN FELIZ NAVIDAD I SANTIAGO

Först efter tiotiden på kvällen sätter vi oss till bords för att äta julmiddag. De andra äter grillat kött och potatis och jag får en vegetarisk variant av majsgratängen pastel del choclo. Till förrätt har vi ätit sushi som en av döttrarna har gjort för min skull. Sedan går vi bort till en liten park i närheten där alla områdets barn har samlats. Det är dags för den årliga traditionen att försöka fånga tomten. När tomten i polyestertomtedräkt och stort vitt lösskägg hastigt visar sig börjar alla barn springa allt vad de kan. Men, ingen hinner få tag på honom i år heller.

När klockan slår tolv känns det som nyårsafton. Alla kramas och kindpussas och önskar varandra Feliz Navidad. Först nu öppnas paketen under plastgranen. Det hela är över ganska fort och sedan går vi ut till trädgården framför huset. Volymen höjs, och vi lyssnar och dansar till den populäraste musikstilen av dem alla här, cumbia. Vi dricker ”cola de mono”, som är betydligt godare än vad det låter (apsvans på svenska). Juan har blandat ihop juldrinken själv efter klassiskt chilenskt recept; aguardiente (sockerrörsbrännvin), mjölk, kaffe, kanel, vaniljsocker och nejlikor.

Igår tog jag mig tillbaka till mitt älskade Valparaiso. Har knappt hunnit vara här sedan jag kom till Chile i onsdags. Den här veckan ska jag komma in i mitt liv här lite mer. Jobba med allt material jag samlat på mig under min resa, träffa mina vänner, göra mig hemmastadd i mitt nya hus och såklart fira nyår som ska vara något alldeles speciellt här. Tjejen jag bor med berättade att det förväntas komma en miljon människor hit till Valparaiso o de andra närliggande ställena i regionen.

Så småningom ska ni få gå husesyn och följa med till mina favoritställen i stan. /Linn

Det underbara paret Juan och Teresa som öppnade sitt hem för mig i Santiago. Teresa och jag lärde känna varandra förra året och har fått en mycket nära relation på kort tid. Vanligtvis bor hon i Sverige men hon är i Chile för att hälsa på sin släkt.

Hemlagad sushi till julmiddagsförrätt. Lyx!

Snart börjar den årliga traditionen där barnen jagar tomten.

Julklappsöppning. I huset intill hurrar de och ropar högt efter varje öppnad present. Vi hakar på och försöker överrösta dem.

Hunden Ponky som alltid har tänderna utanför munnen. Lite fulvarning men samtidigt alltid leende.

2 x Linnigt

2 x Linn

Sommartid är det riktigt hett i Santiago. 30-35 grader. Vi väntade tills eftermiddagen innan vi gav oss ut på gatorna.

Bad vid Parque O'Higgins.

NIGHT SHOTS IN PC

Inte för att vi drack Corona (utan panamansk Balboa) men jag har ju en hangup på flamingos...

Frida från Göteborg som volontärjobbar i Panama City

Fridas kompis vid bron till Cinta Costera

Fest ombord på en hyrd partybuss, ett panamanskt fenomen

Igår kväll följde jag med Graciela till hennes pojkväns föräldrars familjejulfest. Uppklätt, överklass, översminkat, Moetchampagne, snittar, tjänstefolk, inhyrda musiker, diamanter, tillslätade pannor.

Graciela fick äntligen träffa sin dotter Emma, som vanligtvis bor med sin mormor och morfar i Venezuela. Men nu är de alla här på besök i några veckor.

FINEST OF PANAMA?

Har haft en härlig vecka här i Boquete. Häpnats över både fantastisk orörd natur och vänligheten och värmen hos människorna jag träffat. Förmodligen platsen jag trivts bäst på under min resa hittills. Idag åker jag tillbaka till Panama City. Lite motvilligt, men samtidigt ska det bli kul att återse mina vänner där. Och på tisdag flyger jag därifrån till det jag sett fram emot så länge, att återigen få trampa på chilensk mark och få bo i min favoritstad Valparaiso.
/Linn

Den lilla staden ligger i en dal på 1060 meters höjd.

Linn på vandring.



Underbara vattenfallet vid Pipeline trail som jag hade helt för mig själv.

På vägen träffade jag på Edwin från Panama City som samlade mossa till sin brorsdotter som vill ha det till att dekorera julkrubban.



Kossa framför bergsvägg som är populär bland klättrare.

Härlig syn i centrala Boquete.

Bästa måltiden hittills. Fantastisk mellanösternmat på Tammys.



Iguana i Caldera

Guiden Feliciano

Vid 40-gradiga källan i Caldera

Favorithimmelfärgen! Vid floden Chiriqui.

SOMBREROS, SJUNGANDE PENSLAR & SKOGSLINBANA

Jag har lämnat storstaden för en liten lugn bergstad med omkring 5000 invånare. Här i Boquete är det svalare och framför allt grönt och vackert. Jag njuter av att kunna röra mig precis som jag vill och slippa att vara beroende av otrevliga taxichaufförer. Staden ligger som i en dal, omgivet av frodiga berg med skogar som på håll ser ut som jättebroccolibuketter. När det är klart väder ser man även toppen av vulkanen Baru. Några timmar om dan har det varit soligt och då är det som en skön svensk sommardag. Men annars fortsätter regnet att förfölja mig på den här resan. Tror knappt jag haft en enda dag utan regn sedan jag lämnade Sverige.

Boquete är mest känt för sin äventyrliga ekoturism och för att vara ett populärt tillhåll för pensionerade amerikaner. Jag bor på ett litet familjeägt hostel. Vi är bara två gäster här nu. Jag och en britt i medelåldern bor i varsin sovsal. Vi har tillgång till kök, matsal och soffrum. Känns som att bo i en egen lägenhet. Ibland åker jag på halvdagarstours men annars är mina dagar här ganska lugna. Jag sitter och jobbar framför datorn, går promenader i området och pratar med folk. Och det är ju de små mötena som kan göra en hel dag. Mitt yrke ger mig ju alltid en bra ursäkt till att ta kontakt med människor. Dagens höjdpunkt var när jag blev sittandes en stund på lilla gatucaféet Fresas Mary. Jag beställde den populära jordgubbsmilkshaken och sedan undrade den sympatiska ägarinnan Maricel om jag inte vill provsmaka deras specialité jordgubbar med grädde? Mätt och glad över pratstunden traskade jag sedan vidare nedför kullarna. Idag ska jag lära mig allt om kaffe. Det kryllar av kaffeplantage här och den exklusiva kaffebönan Geisha har vunnit pris som världens bästa kaffe fyra år i rad. /Linn

Det lilla cafét som är kända för att servera jordgubbar på olika sätt.

En dag åkte jag på canopy zipline. En slags linbana där man svingade sig ut mellan plattformar i träden. Definitivt ett annorlunda sätt att se molnregnskogen på!

Anita från Australien in action.

Och jag högt över marken, på väg mellan två träd.

Folk här älskar att juldekorera sina hus. De här barnen blev väldigt förundrade men stolta när jag berömde deras hus och julgran, och till och med ville ta en bild. Och ja, foppatofflor är populärt här med. Men säkert under annat namn...

Boquete är världsberömt för sina blommor och för sitt kaffe.

Två sköna snubbar jag träffade på i stan. Hatt är vanligt bland herrarna här.

I förrgår besökte jag trädgården El Explorador. Full av knäppa figurer och handmålade skyltar med positiva budskap och visdomsord. Hur kommer man till exempel på att skapa en kör bestående av penslar?

Det här budskapet var min favorit.

Direkt från odlingarna. 25 cent styck.

Regnbåge över Boquete.

SEGLING I KUNAINDIANERNAS RIKE

Mellan tisdagen och lördagen förra veckan var mitt hem en segelbåt. Där bodde jag tätt tätt ihop med en tyska, en österrikare som vanligtvis är bosatt i Las Vegas, en engelsman, två danska tjejer och en fransk kapten. Innan vi kom till den fantastiska skärgården San Blas utanför Panama väntade en lång nonstop-seglats över öppet hav från Colombia. Fyrtio långa långa timmar. Alla utom jag och kaptenen blev rejält sjösjuka. Som så spöken satt de i sin egen bubbla och koncentrerade sig för att må lite bättre mellan att de kräktes. På nätterna satt vi vakt två och två och spanade efter andra båtar i mörkret. Andra dagen kom en belöning; delfiner som simmade längs med båten några minuter.

Vi hade lite otur med vädret men San Blas-öarna var vackra trots att de inte kom till sin rätt till hundra procent. De var verkligen definitionen på paradisöar. Små sandplättar täckta med höga svajiga kokospalmer omgivna av klart gröntturkost vatten. Hela öriket som består av omkring 400 öar varav endast ett fyrtiotal är bebodda, styrs av Kunaindianerna. Regionen, som går under namnet, Comarca de Kuna Yala, är en självstyrande autonom. Den panamanska staten har inget eller mycket lite att säga till om. Kunaindianerna har sin egen kongress som har till uppgift att skydda den egna kulturen. Exempelvis är det inte tillåtet för utlänningar eller Panama-bor att äga mark eller driva företag i området. Kunaindianerna sägs vara den första ursprungsbefolkningen i Latinamerika som har lyckats uppnå så mycket egen makt och självständighet. I Panama är de ca 70 000, hälften av dessa bor på öarna och resten på fastlandet. I Colombia finns ytterligare ca 80 000.

Vi tillbringade tre dagar i själva skärgården. Varje dag seglade vi en liten bit och ankrade utanför en liten ö. Det bästa var att få snorkla igen. Inte känt mig så avslappnad på mycket mycket länge.

Nu har jag tagit mig tvärsöver landet (Panama är ett litet land så det innebär att det bara tog ca två timmar) och befinner mig i den centralamerikanska metropolen Panama City. Jag bor hos Graciela som var min värdsyster när jag var utbytesstudent i Maracaibo, Venezuela. Hon flyttade hit för två år sedan för att söka lyckan här. Hittills har jag mest hållit till i hennes lägenhet på 15:e våningen. Blickar ut över alla skyskrapor och ser även havet däremellan. Det regnar mycket. Jag har fått duscha i varmvatten för första gången sedan jag lämnade Sverige för snart en månad sedan. Underbart! Annars sysselsätter jag mig med att lyssna på svensk radio, dansa runt (knappt någon insyn här haha), titta på svenska playkanaler och jobba med mina reportage. Imorgon ska jag träffa en svensk couchsurfare, en göteborgska som volontärjobbar här, och på torsdag en panamansk couchsurfare som är arkitekt. Om jag kan lyckas få tag på en taxi vill säga. Idag fick jag ge upp efter en halvtimme. De få som stannade ville inte köra mig åt det hållet som jag ville till…

Till helgen drar jag nog vidare till bergen för att hänge mig åt ekoturism i olika former. Nu ska jag laga lite gröt. Här finns det havreflingor som redan är smaksatta med kanel… Smart. /Linn

Stolt och vacker kunakvinna i traditionell klädsel. Hon talade ingen spanska men hennes barnbarn kunde tolka lite. Hennes namn är Bunwary Aris.

Ön Isla Diablo.

Jag och några av de andra tjejerna på båten.

Kunabarn som leker framför typiska kunahyddor. Taken är såklart oftast gjorda av torkade palmblad.

En hammarhaj som fångats i närheten! Fenorna är bortskurna. Lite läskigt att bada efteråt kan jag säga...


Österrikaren Renate badar framför ön Coco Bandera.

Och tyskan Laura kunde inte låta bli att klättra upp i en palm.

Här är jag nu. I storstaden och huvudstaden Panama City.