söndag 30 januari 2011

RUBÍ PÅ STOLEN



Rubí har tröttnat på de andra gamlingarna på äldreboendet. Hon har inga släktingar som är i livet och hon fick aldrig några barn. Det som förgyller hennes dagar är när hon får komma ut på gatan utanför. Här sitter hon på en stol och betraktar omvärlden. Visst är det skönt när solen värmer de bleka rynkiga kinderna men helst av allt vill hon ju att någon ska stanna och prata. Hon sitter på ett bra ställe för turisterna som passerar här under en dag är många.
Näste man som stannar till är en amerikan som berättar att han har seglat runt bland världens hamnar under tre års tid nu. Han berömmer hennes vackra stad och Rubí berättar som hon alltid gör att hennes pappa var från London. Den amerikanska frun står en bit bort och är inte lika road över att hennes make hela tiden ska stanna och prata med "the locals". Hennes leende är ansträngt men proffstrevligt när hon blir presenterad för Rubí. De går vidare med ett "lovely to meet you". Rubí sitter kvar. Tittar på grannen som spolar gatan ren från urin från gatuhundar och nattens förbipasserande festprissar. Känner lukten från grillen som tänts på andra sidan det blå staketet. Där borta kommer två japaner. Rubí rättar till det rosa hucklet och ler.

fredag 28 januari 2011

ALLT ELLER INGET PÅ 1-100



Nu reser jag inte längre i den bemärkelsen att jag byter plats ofta och ständigt träffar nya människor och får tusen nya intryck. Att leva vardagsliv är ju något helt annat. Och dessutom att göra det på andra sidan jorden. I mer än en månad nu har jag återupptagit mitt liv i Valparaiso som stått på paus under tiden. Fått acceptera att vissa saker/människor inte är en del av det längre och fått bygga upp nya rutiner och kontakter. Även om yttre omständigheter som klimat, folk, språk, färger och smaker är annorlunda än hemma så är ju livet i grunden det samma. När jag till exempel jobbar framför datorn med P3 i bakgrunden så är upplevelsen ganska likadan oavsett om jag befinner mig i en skyskrapa i Panama City, i lägenheten i Majorna eller i kollektivet i Chile. Vissa dagar är alltså precis som i Sverige trökiga, sega och ganska händelselösa, medan världen andra dagar är ljus och skimrande och peppkänslorna flödar.

Ju längre man lever i en annan kultur desto större upptäcker man att skillnaderna faktiskt är. Jag tänker främst på mentalitet och sånt. Ibland har jag blivit tokig av att inte förstå hur chilenarna tänker och känt mig maktlös över att tvingas inse att jag nu lever efter deras spelregler. Trots att spontaniteten här är det jag gillar allra bäst så är det också oerhört frustrerande att alltid behöva ställa in sig på att saker och ting kanske inte blir av. Folk som inte dyker upp eller telefoner som plötsligt är avstängda. Exempelvis är kalendern är full av överstrukna möten/händelser. Nu skriver jag inte ner dem i förväg längre utan istället blir det minnesanteckningar i efterhand. Det är en utmaning att ständigt vara inställd på att allt, eller lika gärna inget kan hända. Ibland när man är besviken eller bara vill skrika högt får man istället rycka på axlarna och se det hela som nåt charmigt. Och inte ta det personligt. Det är bara så det är här. Men tålamod tålamod. En helt vanlig grå dag kan fem i tolv på kvällen efter ett oförutsägbart telefonsamtal förvandlas till en galen partynatt. Och vänner som varit frånvarande ett tag kommer plötsligt tillbaka in i livet med buller och bång.

När min chilensk-amerikanska vän var här på semester för några veckor sedan berättade hon att hon aldrig lämnar hemmet utan två saker i väskan. En bok och ett nytt par kontaktlinser. Boken för att ha något och göra när man eventuellt (troligtvis) får sitta och vänta på den man stämt träff med. Och kontaktlinserna för att man aldrig vet när man kommer hem igen. Chilenarna är alltid redo för fest och det är lika bra att haka på. Sova kan man göra en annan dag…



Lite solande på en pir en söndagseftermiddag.

På promenad bland de färgstarka kullarna

Kontor på balkongen med Lisa. Vi har flera gånger fått frågan om vi är systrar...

Gissa om kreativiteten flödar när Lisas snälle pojkvän kommer med jordgubbsmilkshake bara sådär.

Häng med Teresa och Felix.

Vet nog ingen annan stad som är så full av detaljer överallt. Perfekt för en detaljnörd som mej.

Dans på La Sala.

Mina hood, Cerro Alegre och Cerro Concepcion.

Ljusspel på en byggnad igår kväll när en kulturfestival invigdes. När samma ljusshow kördes för tredje gången inom loppet av en halvtimme drog vi och stora delar av publiken därifrån för att visa vårt missnöje.

tisdag 18 januari 2011

PLAYA, EMPANADAS & STARKA KVINNOR


Överallt i Valparaiso blir man knockad av fantastiska väggmålningar.

När jag kom hit för tredje gången, för snart en månad sen, blev jag hembjuden till Juan som är proffsbagare.

Han bjöd på hembakade empanadas med skaldjur.

Fika med chilensk-amerikansk-etiopiska Rita som jag lärde känna när hon bodde här förra året. Nu för tiden bor hon i New York och var bara här på semester.





Grill- och avskedsfest för Rita. Sedan gick vi vidare till en bar med livemusik (gitarrkillar) och till mitt favoritdansställe El Proa.

I söndags åkte jag, Lisa och Rodrigo till en strand en cirka halvtimme söderut.

Och hamnade här, på vackra Las Docas.


Tyvärr är vattnet i Chile väldigt kallt på grund av Humboldtströmmen så det är väldigt sällan man badar. Men att bara ligga och lyssna på vågorna som rullar in räcker fint.

Härlig avslutning på helgen.

Jag och Lisa jobbar med ett reportage om förhållandena för säsongsarbetarna på vingårdarna och har bland annat träffat de här två kvinnorna. Eirka och Sonia har svartlistats av traktens arbetsgivare på grund av sitt fackliga engagemang men fortsätter ändå sin kamp. Väldigt intressanta möten som gjorde att vi både blev förbannade å deras vägnar och mäkta imponerade av deras glöd och envishet.

fredag 14 januari 2011

FJORTONDE JANUARI


Cony syr glasögonfodral i köket

På fredagarna kommer ibland en man och säljer fisk och skaldjur. Vi köpte skalade räkor och hade en underbar lunch.

Melon till efterrätt

Jag på väg hem till Lisa

Calle Ecuador

Den fina utsikten från Lisas balkong

Diskbänksromantik. Rodrigo har pyntat till Lisa och skrivit:

"Jag älskar dig Lisa Karlsson!!! Le!!!" Inte så dumt att mötas av varje morgon eller hur?

Vi köpte pizza och åt den vid solnedgången vid en fyr

Min nya vän och frilanskollega Lisa

Glad gatuhund som väntar på pizzarester

14 januari en fin dag =)

måndag 10 januari 2011

MI CASA


Okej, då är det dags för husesyn! I ett ljusrosa hus i stadsdelen
Cerro Concepcion i Valparaiso hyr jag ett rum hos denna tjej.


Constanza är designer så allt är väldigt genomtänkt och pyntat. Vår dörr är nog bland de finaste i stan...

I husets första rum ligger hennes lilla affär med massa kitschiga småprylar.

Badrummet. När man ska duscha måste man först tända el calefon, gasvarmvattenberedaren.

Påhittigt. Constanza använder senap-och ketchupflaskor till schampo och balsam.

Hallen är tapetserad med gamla damtidningar.

Vardagsrummet som är jättefint men som vi nästan aldrig är i.

Det bästa med att bo med andra är att slippa äta själv jämt tycker jag. Flera gånger i veckan äter vi lunch eller middag ihop. Till vänster tysken Nico, i mitten chilenska Constanza och till höger tyskan Teresa som inte bor hos oss längre.

Constanzas gigantiska rum med underbar prinsessäng.

Mitt rum är lite för stökigt för att visa just nu... Men bredvid min säng har jag ett foto på min mormor och ett gammalt roligt foto som jag köpte på loppmarknaden här. Och nära, en öppnad chokladkaka, som jag gärna äter lite av när jag myser i mitt rum på kvällarna.

Under spegelhyllan med spetskant har jag satt fast mina örhängen.

Vår lilla mysiga patio, innergård eller egentligen mer som ett uterum, där det är sol ett par timmar mitt på dan.

Härifrån är det ett fönster in till köket.

En kväll beställde vi hem sushi. Underbart gott!

Constanza har skalat bönor till den typiska chilenska grytan porotos granados.

Fina ryskagummorkaklet.

Igår fick jag ett ryck och bestämde mig för att göra chokladbollar. Det fick bli med kokos för pärlsocker finns inte här.