måndag 21 februari 2011

CHILES LILLBABS OCH ANNAT KULTURELLT


Kyparen ställer ner en rykande het minigrill på bordet. Ovanför de glödande kolen fräser det om revbensspjäll, kycklingklubbor, korvar och kotletter. Till Cinzano kommer man inte bara för att dela på en stor grilltallrik och dricka stans bästa pisco sour utan framför allt för att underhållas av husbandet som varit en del av restaurangen i flera decennier. Medlemmarna är rikskända och fyller lokalen kväll efter kväll. Nu för tiden turas de om att uppträda. I kväll är det Chiles svar på Lill-Babs som står på scenen. Hon har en imponerande pondus och lägger stor passion i vartenda ord hon sjunger. Vid sin sida har hon en man på keyboard som är minst 80 år gammal men det stålgrå håret har samma perfekta pomadavaxade vågor som det alltid haft.


Bland sällskapen går en man med ljus linnekavaj och hästsvans som försöker sälja sin egen diktsamling. Men ingen har riktigt tid med honom just nu. Man har fullt upp med att sjunga med i tangoklassikerna och de romantiska boleroballaderna.

De ömma känslorna för Chile fyller mig. Den där passionen och hängivelsen som alltid finns med på ett hörn. Att ta sitt eget välbefinnande på största allvar. För stunden existerar inget annat än att man själv och de andra runt bordet ska må riktigt riktigt bra. Pasarlo bien helt enkelt.




Den här nattvardsbilden med Marilyn Monroe och gänget skulle jag inte ha något emot att ta med mig hem...

Jag och pappa åker Valparaisos svar på spårvagn, trolley.

En dag tog åkte vi på cykelutflykt till vindistriket i Casablancadalen.

Lite vinprovning.

På denna vingården var det Merlot och Syrah bland rödvinen men om ni vill testa en unik chilensk druva, prova en Carménère.

Pappa på marinmuseum.

Jag hade fullt upp med att passa på att ta med mina föräldrar till alla restauranger jag spanat in och att visa dem alla mina älskade favoritväggar.

Jag älskar att alla caféer och barer är så personligt och mysigt inredda.

Minikarnevalståg med marionettdocksgruppen Sueños de maché.











Grillspett någon?

Hej så länge! Idag åker jag så långt söderut man kan komma på den här kontinenten. En veckas äventyr i Patagonien!

lördag 19 februari 2011

EN MORSAS BETRAKTELSER


”Han där borta hoppas fortfarande på en karriär som rockstjärna. Han låtsats att han står framför en arena med tiotusentals jublande människor”, säger hon och syftar på gatumusikanten med långt hår, svart t-shirt och John Lennonglasögon. Det låter förfärligt. Man hör inte vad han sjunger och förstärkaren gör det skramligt och burkigt. Knappt någon stannar till för att lyssna.

Mamma sitter på paradplats på en restaurangbalkong i den lilla fiskebyn Horcón. Härifrån har hon full koll på allt som händer. Det är mycket aktivitet på en gång. Hon har fullt upp med att registrera allt. På stranden drar en man upp en fiskebåt med hjälp av två stora kraftiga hästar. På en mur slåss fiskmåsar och pelikaner om fiskrens. En övervintrad hippie som passerar har placerat en stor bunt alger på huvudet. Som jättedreads släpar de i marken efter honom.

Och så är det ju alla de andra gästerna på restaurangen. Hon spanar in paret några bord bort. ”De där har inte varit tillsammans länge. Men det är inte heller första dejten”, funderar hon högt.

”Men det där paret däremot, de har varit gifta länge. De pratar inte ens med varandra längre”, fortsätter hon om ett äldre par.

Hon är som en sportkommentator. Men sättet att sluka och uttrycka sina observationer är mer eftertänksamt än dramatiskt. Det är snarare det man inte ser som hon reflekterar kring.

Vi ser en man som bär en t-shirt med stor svensk flagga. Han ser chilensk ut så vi drar slutsatsen att han är svenskchilenare som är här på semester och för att hälsa på släktingar. Han vecklar ut en grön campingstol på stranden. ”Den där har han haft med sig från Sverige”, säger mamma. ”Men han har inte riktigt fått till rätt lutning. Det blev inte riktigt så skönt som han hade tänkt sig.”

Pappa är inte lika engagerad. Han ser inte samma nöje i att spekulera kring främlingars liv. Nu lyssnar han inte alls längre. Han har just satt på en av sina absoluta favoritlåtar. Med Bruce Springsteens Jersey Girl i öronen blickar han ut över havet och njuter av att vara långt långt borta från den svenska vintern.

/Linn



















EL SUR


Samma dag som mina föräldrar kom till Santiago flög vi vidare till Pucón i södra Chile. Var man än är så ser man alltid den snötäckta vulkanen Villarica.

Mamma och pappa på vandring i nationalparken Huerquehue.

En stund vid ett vattenfall.

Sjön i parken var en väldigt populär badplats. Tyvärr blev det inget dopp för oss.

Strax innan den här chokladfonduen kom in började lamporna svänga fram och tillbaka och det kändes som vi var på en färja med stora vågor. Ett skalv. Ett av alla efterskalv som fortfarande kommer efter förra årets jättejordbävning.

Laguna Azul

Ruggigt och regnigt väder hindrade inte barnen som har sommarlov.

Flagnad färg. I love. Här på en eka på stranden.

Bad i varma källan Huife.

Vi körde upp på vulkanen Villarica men såg inte mycket mer än så här. Men det var inte dimma utan molnen vi körde genom.

Det var spöklikt där på toppen. Inga andra bilar. En övergiven skidstation och den här typen av skog.

fredag 4 februari 2011

SÄLLSKAP PÅ BÄNKEN


Just när jag behövde det som mest. Ett tecken från livet själv om att man aldrig vet vad som ska hända. Och att det är det som är själva tjusningen.

Sjuk hela veckan och hållit mig hemma för att försöka bli bättre. Till slut får jag nog. Måste måste gå ut och titta på vackra Valparaiso, få lite nya intryck, titta på folk. Jag går till utsiktsplatsen Paseo Atkinson. Sätter mig på en bänk. Tittar på gatuhundarna som med stora leenden springer runt och brottar ner varandra. På de turistande Santiagoborna som är lätta att urskilja från Valpoborna. De från huvudstaden är antingen lite trendigare och coolare eller mer elegant klädda. I Valparaiso är det bohemisk hippie eller avslappnat kaxigt street som gäller.

Så sätter sig ett ungt par bredvid mig. De ser europeiska ut men väldigt solbrända. Efter några minuter frågar de om jag vill ha vin. Först tänker jag säga nej. Det är väl första impulsen på nåt sätt. Men så tänker jag: Äsch, varför inte? Det blir en trevlig pratstund. De är fransmän men bor på Tahiti. Det slår mig att jag aldrig träffat nån därifrån, eller ens från Polynesien. Han jobbar som dykinstruktör där. De packar upp en bit ost som de äter med en bit bröd. Fyller på plastglasen med rödvin. Vi tittar på solnedgången och på hur Valparaiso övergår till sitt nattliga tillstånd med alla ljus som glittrar i mörkret. Lika magiskt varje gång. En smyckesförsäljare kommer förbi och skämtar. Och som alla andra blandar han ihop Sverige med Schweiz. (Suecia och Suiza på spanska) ”Är du från landet med ost och klockor eller från landet som delar ut Nobelpriset?”

En bit ifrån står en pojke i tolvårsåldern som är uppklädd i stor röd fluga och hög svart hatt. Han övar på några trolleritrick. Ser väldigt nervös ut. Jag får för mig att han snart, för första gången, ska in på turistcaféet intill och uppträda.

När jag senare lämnar utsiktsplatsen är det med lite lättare steg. Jag har återfått nån slags inspiration och ler för mig själv över hur fina ögonblick man kan få uppleva om man bara är öppen för det. Min reslust har väckts igen, och jag börjar drömma om kommande resmål. Men innan dess ska jag upptäcka mer av Chile. Flera nya äventyr på gång. Den som följer bloggen får följa med...

/Linn