::VAMONOS::

Jag har haft en fantastisk vecka i Patagonien. Kvalar lätt in på min toppfem-lista över världens vackraste platser. Hur det såg ut kan ni se på mina bilder nedan. Som alltid när jag reser är det nog ändå mötena med människorna man träffar på vägen som är det jag minns mest. Tänkte ni skulle få träffa några av dem.

Efter en fantastisk båttur bland fjordar och glaciärer som avslutats med en gummibåtstur längs en halstablettsmintgrön flod blir jag avsläppt vid ingången till nationalparken Torres del Paine. De andra i minibussen ska åt andra håll. Jag får veta att bussen som ska ta mig vidare inte kommer förrän om två timmar. Jag sätter mig utanför polisstationen som ligger vägg i vägg med besökscentret. Jag tittar på grupperna med tyska pensionärer som kommer och går. Från topp till tå är de utrustade med de finaste vandringskläderna, trots att de mest verkar se parken genom minibussens fönster. Bakom mig ljuder reggaeton från en polismans kontor. Härligt tycker jag och känner mig upprymd. Förväntansfull men också helt lugn. En chaufför slår sig ner en stund och pratar. Inte långt efter att han försvunnit kommer en amerikansk-mexikanska och sedan en jättelång polis. Han ser väldigt glad ut. Han har bara varit här en vecka. Jag undrar vad de gör när de är här. Det verkar ju så lugnt. Det visar sig att de mer har rollen som räddningstjänst. Letar efter turister som gått vilse och säger åt chilenare och israeler som tänkt bada på olämpliga ställen. Sedan undrar han vad svenskar tycker om chilenska polisen. Eh... Jag säger att de nog inte vet så mycket, men tillägger att om jag ska vara ärlig så kanske de förknippar den med Pinochet och militärdiktaturen. Jag är medveten om att det är ett känsligt område för chilenarna men han reagerar inte så mycket. Puh. Men visst var det en konstig fråga?

Vid middagen på första hostelet i parken hamnar jag bredvid ett gäng unga kvinnor från USA. De är åtta stycken och kommer alla från New Yorks trekkingklubb. De är läkare, advokat, affärskvinna med mera och har en guide med sig. Jag berättar om min resa och i vilka länder jag varit och en av dem frågar: Men hur tar du dig fram? "Med buss", svarar jag och tycker att det känns ganska självklart. De tittar misstroget på mig. Har jag missuppfattat frågan? Men så inser jag, det här kanske inte är tjejerna som brukar backpacka. De tror mig inte riktigt heller när jag säger att man kan dricka kranvattnet. Men de är schyssta. Bjuder på vin och säger att jag gärna får haka på dem imorgon.

Men jag hittar en annan kompanjon. Vid frukosten sätter sig 21-åriga chilenskan Andrea från Puerto Montt mittemot mig. Ingen annan runt bordet talar spanska så det blir att vi pratar för oss själva. Det är en befrielse att se Andreas vita ögonskugga. En härlig kontrast mot alla de osminkade naturliga ansiktena runt omkring mig. Och inte ett enda smycke i hela matsalen. Ibland blir jag lite trött på det där hurtiga. Trekkingbackpackersen känns som ett eget folk med exakt samma uniform.

Jag känner att jag skiljer ut mig lite. Först och främst har jag inte sådana där bruna vandringskängor som precis alla andra har. Men i alla fall ett par svarta läderkängor som mina föräldrar tog med sig från Sverige. Sen är det byxorna. Jag har inga sådana där praktiska sportiga byxor i naturfärg med avtagbara byxben hit och dit. Istället kör jag på leggings med jeans ovanpå. En snäll guide har lånat mig ett par regnbyxor. Men de är gigantiska. Det är så mycket häng att jag nästan tappar dem och det prasslar om mig när jag går. Jag har inte heller någon sådan där snabbtorkande och andningsbar blank tröja med liten dragkedjeöppning högst upp. Jag har bara vanliga kläder, och i lite dumma material som bomull och ull. Jag har också skippat sådana där strömlinjeformade sportsolglasögon utan kör på de vanliga brunmönstrade från Valparaisos antikmarknad. Men men, det får gå bra ändå, det brukar ju göra det, tänker jag och minns hur jag gick barfota i den leriga djungeln i Colombia och hur jag använde min sarong som halsduk när jag besteg Mount Kinabalu på Borneo. Vid Inka-leden i Peru var det samma sak. Jag var den enda med jeans och gympadojor. Men ett rätt har jag nu, min Didrikssonregnjacka. Med den får jag i alla fall vara med i klubben på ett hörn.

Andrea är skogsvakt vid nationalparken vid vulkanen Osorno och är bara här över dan. Hon ska nu uppleva en av sina drömmar, att se bergsformationerna Torres del Paine. Hon kommer bli den första av sina kollegor berättar hon. Det är nämligen väldigt få chilenare som har råd att komma hit. Det är mycket tydligt när man sig omkring, inga chilenska ansikten överhuvudtaget. Möjligtvis hittar man några få ungdomar ute på campingen. Andrea har blivit skjutsad hit av några släktingar som bor i trakten. I eftermiddag kommer de och hämtar henne igen. Vi bestämmer oss för att ta sällskap. Jag är inne på min femte sjukvecka och snörvlar och hostar fortfarande. Under vandringen berättar Andrea mer om sig själv. Hon berättar stolt att hon kommer bli den första i familjen som kommer ta en universitetsutbildning. Andrea läser till förvaltningsingenjör. Hennes föräldrar är bönder. De odlar potatis och havre, har kor och gör egen ost.

När vi kommer ut från en värmestuga har det börjat regna rejält och dimman ligger tjock. Vi hör en guide säga till sin grupp att det förmodligen inte är någon idé att fortsätta. Man kommer ändå inte se någonting när man kommer upp. Vi tittar på varandra. Vi fortsätter väl? Vi kämpar på en timme till. Det börjar bli halt. Andrea har inga regnkläder och bara ett par gympadojor på fötterna. Hon blir överlycklig när hon får syn på en grön regnponcho som någon hängt i ett träd. Nästa vindskydd är full av vandrare. Ingen av dem som är där tänker fortsätta upp till basen. Ett franskt par som just varit där säger att de inte såg någonting. Besviket inser vi att det ibland bara är att ge upp för vädrets makter. Jag tycker synd om Andrea som inte fullt ut kan uppfylla sin dröm. För mig är det egentligen bara ett gäng bergsformationer som liknar torn. Hade varit kul att se, men det är inte hela världen. Men för en del av turisterna är det en riktigt stor besvikelse att inte på nära håll få se de där bergen som gett namn åt hela parken. Det verkar vara lite som att ha åkt på safari utan att ha sett the Big 5. Andrea tar det med ro. Hon ler och är sådär typiskt latino. Rycker på axlarna och säger: "Det är som det är. Nu har jag en anledning att komma hit igen."

Nån timme senare får jag lite kompensation. Meningen med att jag inte skulle få se las Torres tänker jag. För tillbaka i värmestugan ser jag dem. Gauchos! Äkta chilenska cowboys. De ser precis ut som på bilderna i guideböckerna. Macho men på ett så mjukt och elegant sätt. Det gemensamma kännetecknet är baskrarna. Men alla har de valt olika färger. Han med den svarta baskern och skägg är den stiligaste av dem. Han heter Mauricio. Runt halsen har han knutit en blåmönstrad liten scarf som matchar den rutiga skjortan. Ur skaftet på de bruna läderstövlarna sticker tre knivar upp. Den som pratar mest är Abdias med röd basker. Runt hans anklar sitter sådana där typiska rodeosporrar. Han med den gröna baskern heter Jorge. Han säger inte så mycket. Ler bara lite blygt. Med en cigg i mungipan surrar han fast nätsäckar på hästryggarna. För det är därför de är här. Inte för att åka på ridturer med turister eller valla får utan för att transportera hit mat och ta med sig sopsäckar på tillbakavägen. Vid träden står tolv hästar bundna. De rider på var sin och har tre till i följe efter sig.

När jag och en schweizare går på minibusen till Laguna Amarga nästa dag gör den unge busskillen ett tecken åt mig. Han för ihop två fingrar och tittar frågande på mig. Hör ni ihop tolkar jag det som. Jag skakar på huvudet. Han ler stort och pekar på platsen längst fram bredvid chauffören. Stort säte och bästa utsikten. Visst blir man lite specialbehandlad som ung tjej som reser själv, är utlänning och som dessutom pratar spanska. Men såklart innebär det att tjöta lite med grabbarna.

”Så, ska vi gifta oss”, frågar den minsta av dem. ”Vad säger du om 15 barn?” ”Okej, men du får du vara hemma och ta hand om dem”, säger jag. ”Jag tänker fortsätta jobba.” ”Eyhhhh”, utropar de på det där typiska chilenska sättet och frustar av skratt. Men visst, den lille går med på att agera hemmafru.

Jag har promenerat själv i några timmar. Börjar bli sugen på att prata. De europeiska paren är ganska svåra. Nickar mest lite lojt när man går förbi varandra. Men så vid en utsiktsplats där man långt borta ser den maffiga glaciären Grey står två chilenska killar och fotar. Ett klassiskt ”kan du fota oss?” och ett ”okej, om ni fotar mig sen” blir inledningen på en rolig pratstund. Jag och Felipe kommer in på skillnader och likheter mellan svenskar och chilenare. Han vänder sig om där vi går på stigen. ”Tycker du inte att vi dricker mycket här?” ”Nja, ni festar mycket, men jag skulle nog säga att svenskarna dricker mer. De är mer inställda på att bli fulla”, säger jag.

”Så är det i denna delen av Chile med. Man dricker jättemycket. Mycket vodka och rom. Öl och vin är bara till maten.” Han utvecklar sina teorier om varför det är så. ”Jag antar att det beror på kylan och för att det inte finns så mycket att göra. Också är det ju effektivaste sättet att våga närma sig någon. Vi är ju alltid så påklädda. Tjejerna har tröjor upp hit", säger han och pekar på näsan. "Folk är mycket blygare här än i Santiago. De behöver lite alkohol för att skapa kontakt”, säger han och skrattar.

Hans kompis Sebastian, som Felipe är guide åt, går femtio meter framför. Han springer nästan. Efter en stund har han försvunnit ur sikte. Jag påpekar detta och Felipe skrattar. ”Äh, han vill bara skynda ner till lodgen så han kan ta en öl innan färjan kommer.”

Vid frukosten på lodgen blir ett ”Where are you from?” från en amerikan ett annat startskott på en ny bekantskap. Carlos Botas är en 45-årig barnläkare från San Fransisco. Egentligen skulle han denna veckan åkt till Venezuela för att delta i ett projekt där man ska operera barn med harmynt. Men politiska problem, bland annat presidenten Chavez, kom i vägen. Ett par veckors ledighet från ordinarie jobbet hade han redan så han bestämde sig för att resa någon annanstans. Han googlade Patagonien och bestämde sig för att göra den tuffaste rutten, ”the full circuit”, där man på åtta dagar vandrar runt hela bergmassivet. Redan första dagen hittade han en kompanjon, den 24-årige israelen Tom som är ute på en jorden-runt-resa efter att ha avlutat en fem år lång militärtjänst. Han är fd. officer och är van vid att gå långt och bära tungt.

”Det är bra att ha någon som pushar en”, säger Carlos och skrattar. Tom bor i tält på campingen utanför. Om en stund ska de mötas upp för att börja dagens vandring. Carlos medger att det var riktigt tufft emellanåt.

”Jag har hela fötterna fulla med blåsor och när jag går känns det som att kliva på eld.” Har det varit värt det undrar jag? Han tvekar. ” De dagarna man gått och gått och gått och sedan kommit fram och inte sett något för att det varit molnigt, nä då kan jag inte säga att det varit värt det.”

Han kan tycka att det kan kännas lite orättvist ibland. ”En del åker direkt till det fina hotellet Las Torres, gör en endagsvandring till Torres del Paine och sedan åker de därifrån. Medan jag som kämpat på i en vecka, inte ens får se dem.”

Carlos hade samma otur som jag, och kom upp till basen när det var riktigt dåligt väder. Imorgon ska han försöka sig på det igen. Men nu ska vi vandra i Valle Frances. Jag med, så det blir naturligt att vi alla tre tar sällskap. Det uppstår ju en speciell sorts bondning när man kämpar tillsammans sådär. Vi turas om att ta täten, väntar när någon vill stanna och dricka vatten. Uppmuntrar varandra och gnäller lite ihop emellanåt.

När det är som allra tyngst på vandringarna, och när jag har inte har sällskap av någon tar jag musiken till hjälp. Med ipodlurarna i öronen får jag ny energi och tar mig fram genom att sjunga till Håkan Hellström, leka hiphopmusikvideor och köra karnevalståg. Att ta stora steg med låtsatsklackar på stenig och ojämn terräng är inga problem när man dansat flera timmar på kullersten. Men medan tanken då var att bli sedd av alla hoppas jag nu på att inte bli upptäckt av någon. Ibland är det precis att jag hinner hejda mig innan det dyker upp någon bakom ett träd. När jag har blivit lämnad av amerikanen och israelen som ska vidare åt ett annat håll hjälper musiken mig i nån halvtimme. Då fullkomligt flyger jag fram. Sedan går det tungt tungt. Fötterna skaver och det värker i ena knät. Efter varje kurva eller topp tänker jag att nu så, nu kommer jag nog kunna se lodgen snart. Men det kommer alltid en slingrig väg, en till skog eller tre branter till. När jag efter tio timmar och 32 kilometer sjunker ner i soffan framför den varma brasan tänker jag att jag nog aldrig varit värd en kall öl så mycket som nu.

/Linn

Innan jag åkte till nationalparken, åkte jag på en kajaktur i fjorden Eberhard utanför staden Puerto Natales.

Det var stilla och lugnt. Längs med kanterna såg vi får och flamingos.

Vi stannade vid en ö där vi drack kaffe och tittade på utsikten.

Vi höll på ända till klockan nio på kvällen, då det började skymma.

Nästa dag åkte jag katamaran genom Señoretkanalen.

Glaciären Balmaceda.

Glaciären Serrano.

En guide samlar glaciäris till turisternas drinkar.

Guiden berättade att det är naturligt att glaciärer smälter, men att den globala uppvärmningen har skyndat på processen. De vi såg smälter med ungefär 1 cm per dag.

Med termooverall för att åka gummibåt längs Serrano-floden.

Jag tyckte vi såg ut som NASA-besättningsmän.

Framme i nationalparken Torres del Paine. Så här ser ett typiskt landskap ut där.

Min nya vän och vandringskompanjon Andrea.

Glad i sin upphittade regnponcho.

Viktigaste accessoaren för en trekkingbackpacker; de bruna vandringskängorna.

Det var något med den här flickan i värmestugan som fångade mig.

Gauchon Mauricio.

Abdias.

Jorge.

Vi vandrade längs med branterna i den här ravinen.

När jag sjunger Håkan, "ta mig till kääärlek, ta mig till daaaans", fnissar jag för mig själv när jag inser att jag nog är den första och sista i världshistorien som kommer sjunga dessa rader just här på denna platsen.