DEN JAPANSKE ÄVENTYRAREN

Hiroshi Nagasaki är 27 år och bor i Tokyo men sa upp sig från sitt jobb som säljare för att resa jorden runt. Men då handlar det inte om ett stopp i varje världsdel utan Hiroshi vill besöka så många länder han kan. Bolivia är hans 73:e sen april förra året. En titt bland hans sparade sedlar avslöjar till exempel länder som Bhutan, Macau, Swaziland, Moldavien, Tanzania och Saudiarabien. Favoritlandet hittills är Indonesien. Han tyckte att det var intressant att möta de många stamfolken som finns där och berättar om en välkomstceremoni där han blev beskjuten med pilbåge.

Vilken är din favoritmat?

Skaldjur. Jag kommer från norra Japan och är van vid att äta färsk mat från havet. Min favorit är sashimi.

Vilken är din bästa stund på dagen?

Det är innan jag går och lägger mig. När jag har komit hem från jobbet och får ta en dusch. Jag är väldigt nervös när jag jobbar och det är först när jag kommer hem vid tiotiden på kvällen som jag kan slappna av. Det enda dagen i veckan jag är ledig är på söndagar.

Vad drömmer du om?

Det här är min dröm. Att resa jorden runt. Men jag vill också åka till rymden och se jorden utifrån. Se om den verkligen är blå… Jag har hört att det kostar två miljoner dollar. Det skulle jag vilja tjäna ihop till.

/Linn

Den kanske mest romantiska presenten någonsin. I varje land Hiroshi kommer till skriver han ner vad "Jag älskar dig" heter på det landets språk. Nar han kommer hem ska hans flickvän få den lilla boken med kärleksförklaringar.

UTOMJORDLIGT VACKRA BOLIVIA

Söndag 21:10 (fem minuter innan elektriciteten i byn stängs av för dagen)
Nu är jag mitt ute i ingenstans i en liten boliviansk by. Det är kolsvart ute och det enda vi vet om Villa Mar är att här bor ca 700 invånare och att majoriteten är quinoa- och potatisodlare. I flera timmar har vi åkt på ödsliga grusvägar, de sista i totalt mörker och regn. Vi kunde omöjligt förstå hur föraren kunde hitta så bra utan ett enda kännetecken någonstans.
Vi är på väg tillbaka till San Pedro de Atacama där vi för tre dagar sedan började vårt äventyr. Jag, en tyska, en österrrikare, två brassar, en japan, en guide och en Toyota Landcruiser.

Rubén rattar vant jeepen på den ruffa terrängen i bolivianska nationalparken Reserva Eduardo Avaroa. Han är lojt tillbalalutad men händerna avslöjar ett intensivt rattarbete och koncentration för att undkomma vassa buskar, hål och stora stenar.
- Michael Schumacher, ropar brasilianskan Erike förtjust och skrattar som ett barn. Tyskan Susanne ser lite mer skeptisk ut och slår nästan huvudet i taket av de häftiga dunsarna.

Till tonerna av boliviansk cumbia passerar vi sjöar i alla möjliga färger. Vita, röda, turkosa, gula. De får sin speciella färg beroende på de mineraler och mikroorganismer som finns i vattnet. Som den kitschälskare jag är blir jag mest exalterad över att se de hundratals flamingosarna som stolpar omkring pa samla ben i sjöarna.
Sjöarna omges av höga rödskiftande berg och vulkaner med vita toppar. Men det är inte snö utan svavel. Längs vidderna springer lamadjur, alpackor och vicunas. Vi badar i varma källor och stannar för att titta på märkliga klippformationer som ser ut att vara tagna ur en Salvador Dali-målning.

En omgång klubbor delas ut för att hålla oss på bra humör. Och socker sägs hjälpa mot höjdsjukan. För visst känns det att vi är på över 4000 meters höjd. Ett lätt tryck mot huvudet och svårt att andas vid minsta lilla ansträngning. Jag testar att som bolivianerna tugga kokablad för att öka syreupptagningen, men den beska gräsliknande smaken gör mig nästan mer illamående. När vi har kommit till resans högsta punkt, 4800 meter, vid gejsrarna Sol de manana uppmanar Ruben oss att bara stanna några minuter.
- Annars kommer ni får ont i huvudet ikväll. Och se upp för den starka svavellukten som ångar från dem.

Ända sedan jag lämnade Bolivia för sex år sedan har jag drömt om att återvända för att åka genom saltöknen Salar de Uyuni. På turens tredje dag når vi dit.
Som ett gigantisk platt snölandskap brer sig den saltbelagda sjön ut sig ut på en yta lika stor som Skåne. Det vita är så bländande att det sticker i ögonen. Solglasögon är ett måste för att inte bli snöblind. Höjdpunkten kommer när vi når mitten som är belagd med några centimeter vatten. Det går inte att beskriva som annat än surrealistiskt när den blå molntäckta himlen reflekteras i saltet. Horisonten försvinner och det känns som att befinna sig i himlen. Vattnet stänker och det smakar salt i munnen när Ruben kör flera varv runt runt i hög fart, allt för att förstärka den drömlika upplevelsen.
/Linn


Gejsrarna Sol de mañana som mellan soluppgång och ca fyra timmar framåt sprutar uppemot 50 meter hoga ångmoln

Var guide Ruben (till hoger) med en guidekompis

Mitt hjärta smälte vid åsynen av detta vid vårt boende första natten

Andra natten bodde vi pa ett enkelt hotell vars innevaggar och mobler helt var gjorde av salt. Vi var tvungna att testa om det stamde.

Lamadjuren gar fria pa dagarna men bor i sma inhagnader av stenmurar pa natten. Tofsarna i oronen berattar vem som ager dem.

I saltoknen Salar de Uyuni ar det obligatoriskt att roa sig med att ta bilder med lurande perspektiv. Har ska jag strax bli uppaten av japanen.

Kaktusö mitt i saltöknen. Vissa var 9 meter höga och 900 ar gamla.

Hela gruppen.

Salar de Uyuni

Sa har mycket sag vi av den lilla byn Villa Mar nar vi kom dit pa kvallen.

I den har fantastiska matsalen fick vi jattesalt grön soppa, potatismos och prinskorvar.

LåNG DAGS FäRD MOT HAV

Bussen mellan den torra och ännu karnevalsgalna staden Oruro i Bolivia och kitchiga badorten Iquique i norra Chile går längs med dammiga grusvägar. Vi passerar lamadjur, alpackor, kaktusar och byar med enkla stenhus. Den som tror att Coca-Cola är något som bara vi i väst överkonsumerar har fel. Vart vi än stannar sitter aymarakvinnor bakom enkla plåtskjul och säljer den gyllene drycken för några få bolivianos. Även de mest enkla stenväggar är täckta av handmålade Coca-Colaloggor. Det enda som konkurerrar mot läskreklamen är politisk propaganda för presidenten Evo Morales. Slogans som “Evo de Nuevo” och målade röstsedlar där Morales namn är ikryssat är återkommande inslag i omgivningarna. Evo Morales tillhör själv Bolivias ursprungsbefolkning och dyrkas som en hjälte bland högplatåns invånare. Snart är det val igen och förhoppningarna på att Evo ska bli omvald är stora.

Inne i bussen är det lugnt. Den utlovade lunchen glömdes kvar i Oruro så vi får vänta en halvtimma vid vägkanten på ett sändebud. Till slut får alla passagerare varsin låda med ris, potatis och grillspett. Och självklart en Coca- Cola. I Bolivia är en avgångstid klockan tolv snarare halv två och en buss med aircondition över 30 grader varm. Man kan bara hoppas på att vi inte får punktering in the middle of nowhere. Inga bilar, telefonledningar eller bensinmackar så långt ögat når. Det är bara att luta sig tillbaka och beskåda det gränslösa landskapet.

Efter några hundra meter från den chilenska gränsen märks skillnaden. Asfalterade vägar med säkerhetsräcken längs kanterna och bördig jord med inslag av gröna fält . Det är påtagligt att vi har lämnat Sydamerikas fattigaste land för ett av de mest utvecklade. Väl i Chile börjar kvällen falla på. Skymningen blottar det surrealistiska landskapet och dess berg som tycks vara hämtade ur en sciencefictionfilm. Inte för inte är norra Chile en av världens mest stjärnklara platser. Helt plötsligt stannar bussen, föraren går stressad ut och börjar mecka med vänster framdäck. Hanna bävar för en lång natt på denna isolerade plats medan Linn drömmer om en äventyrlig sömn under miljontals stjärnor. Efter många ilskna “vamonos” från medpassagerarna går färden vidare. Bara tre timmar försenade stiger vi av i Iquique. Havsbruset och tångsältan får oss genast att känna oss som hemma.
/Hanna och Linn


En typisk by pa den bolivianska hogplatån.

I byn Pisiga strax innan den boliviansk-chilenska gränsen sitter män och kvinnor och växlar pengar vid små enkla träbord. Strax efter bilden är tagen börjar det regna och alla flyttar bort sina bord och går in. Men den äldre kvinnan i mitten fäller upp ett rött parasoll och sitter tappert kvar. Hennes ansikte spricker upp i ett stort nojt leende när hon inser att hon är ensam om kunderna.

Ett skymmande Chile fran bussfonstret

Vid klipporna vid Iquiques strander samlas mangder av pelikaner. Hela staden omges av stora okenberg.

Finaste och mest turistiga gatan i Iquique kanns som pa latsats. Hanna fick Westernkuliss-kansla.

Torget i centrala Iquique.

Fraknarna blir fler for varje dag.

Sommarkansla pa det mysiga Hostal Centro i Iquique

BLAND BJöRNAR, DJäVULAR OCH HELGON

Den lilla gruvstaden Oruro på 3 800 meters höjd exploderar en gång om året i färg, eufori och festligheter. 400 000 besökare kommer då för att beskåda de 38 000 musiker och dansare som deltar i karnevalståget som håller på i över en vecka. Helgen före askonsdagen pågår festligheterna dag som natt. Solen steker, svetten rinner, känslan av att detta är oändligt infinner sig. Karnevalen är en galen blandning av andinsk folklore och katolsk tro. Danserna återspelglar det multireligiösa klimat som råder i Bolivia. Här möts ont och gott och ayamarfolkets mytologi ställs mot kyrkan. Att dansa är en religiös plikt och alla dansare avslutar stilla och vördnadsfullt med en bön till gruvhelgonet i stadens kyrka, Santuario de Socavon.

Musik är själ, hjärta och smärta. Det är att dansa sent på natten till “Born to run“ och mima till Patti Smith framför spegeln. Jag har sett Rolling Stones, Neil Young och Bob Dylan live, flera gånger. Mina husgudar vars musik lindrar både fysisk och psykisk smärta. Men det jag upplevde i Oruro var något annat. Min dyrkan till västerländsk pop- och rockmusik till trots är jag golvad, knäsvag och gråtfärdig. Mer passion till musiken och vad den gör med våra kroppar har jag aldrig sett.
/Hanna


Klockan är sju på morgonen och de sista förberdelserna inför Sydamerikas näst största karneval är igång. Det är skor som putsas, läppar som målas, ringar som träs på över tunna silkesvantar, axlar som smörjs med solkräm och tunga dräktdelar som spänns fast runt kroppen. Två tjejer från olika dansgrupper pussar varandra på kinden och önskar varandra lycka till.
Med kameran i handen har jag en anledning att komma riktigt nära. Jag sicksackar mellan orkestrar, djävular, tygtjurar, björnar, präster, slavdrivare, slavar, drakar och dräkter med volanger, fjädrar, bjällror och gnistrande pärlor. Den ena dräkten är mer spektakulär och vacker än den andra. Men för deltagarna är det ingen maskerad. Genom sin dräkt representerar de en viktig del av landets mytologi och historia. Varenda pärla på dräkten är där av en speciell anledning. Trots olikheterna mellan de 48 olika grupperna är uttrycket hos dansarna och musikerna detsamma. En oerhörd stolthet.

Många av danserna känner jag igen från Hammarkullekarnevalen men här är allt hundra gånger mer. Dansarna är så många fler och intensiteten är en helt annan. Jag blir väldigt uppfylld och tagen av alla intryck omkring mig. En lyckokänsla infinner sig över att få ta del av dessa häftiga festligheter och att dessutom kunna föreviga det genom mina bilder.

Med fototillståndet runt halsen och iklädd en stor regnponcho i skydd mot vattenballongskastande ungdomar tar jag mig in på torget framför Socavonkyrkan. Det är här är paradtåget slutar och den viktiga ceremonin i kyrkan tar vid. Jag hamnar i blickfånget hos tusentals åskådare och blir genast en del av skådespelet när en slavdrivardansare slänger med sin stora kedja framför mina fötter. Väl inne i kyrkan är stämningen totalt ombytt. Efter att ha dansat i sex timmar är det dags att möta den de tillägnat sin dans - gruvhelgonet Virgen del Socavon. På knä kryper de fram mot prästen som ger dem sin välsignelse och en påminnelse om löftet till Socavon. I november svor nämligen deltagarna på att dansa i karnevalståget i minst tre år. I utbyte blir de beskyddade och kan tillbe helgonet.

Framme vid altaret är det allvarsamma ansikten med blickar som aldrig lämnar helgonbilden. Tårar blandas med svett på deras kinder och de är fullkomligt utmattade när de backar ut från kyrkan.
- Ya no podemos mas, sager en kille iklädd en tjock björnkostym. Nu klarar vi inte mer.
- De går ner 10 kilo på den här karnevalen säger en tjej i kort limegrön klänning som sitter på en bänk bredvid. Nidia är 20 år och dansar i gruppen Morenada Mejillones. Hon är trött men väldigt glad.
- Det var så härligt att dansa och att emot folkets applåder och se deras leenden. Och att sedan komma hit till kyrkan är som att komma hem till sin mamma som man inte träffat på länge.
Efter att ha suttit och pratat några minuter blir jag inbjuden till en fest med hennes dansgrupp och har lovat att bli hennes Facebook-kompis.
/Linn

Skoputsarna har sin egna grupp och representerar de svarta slavarna som kom till Sydamerika under kolonialtiden

Under karnevalen far man vara beredd pa att fa en vatteballong i nacken eller att bli sprayad med skum i ansiktet.

Tva av karnevalens 400 000 askadare

Dansgruppen La Morenada Central var flera hundra stycken

Djavulsdansare och blomsterforsaljare

Tagna dansare som precis avgett sin bon till helgonet

Min nya van Nidia. Det visade sig att hennes fjadrar ar av precis samma sort som mina sambafjadrar.

SVINDLANDE HöJDER

La Paz. Staden på 3 500 meters höjd över havet. Centrum ligger längst ner i en trång ravin och stadens olika områden letar sig upp längs med kullar och platåer. Befinner man sig längst upp på ravinen har man snöbeklädda berg i fjärran och miljonstaden under fötterna. Flygplatsen på 4 000 meter är världens högsta. Resan längs med serpentinvägarna ner till La Paz centrum bjuder på mäktiga vyer.

Vi kom fram klockan tre på natten till onsdagen och redan klockan nio på torsdagsmorgonen åkte vi till området El Alto som är La Paz fattigaste stadsdel belägen på stadens högsta platå. Omradet vaxer snabbt och dar bor de flesta som flyttar in från landsbygden. Här ligger spinneriet Coproca där man gör garn av alpackaull. Coproca är ett kooperativ och ägs av 1 500 bolivianska familjer på högplatåerna som föder upp alpackor. Det var en omställning att trilla rakt in på en boliviansk arbetsplats. Till Coproca kommer hantverkare, mest kvinnor för att hämta garn och sedan virka och sticka beställningar på kläder i sina hem.

Vi fick ett varmt mottagande från kvinnorna. Alla ville prata och visa bilder på sina barn och bjöd hem oss till deras familjer. Coprocas idé, att hantverkarna tar med sig garn och beställningar hem, gör att kvinnorna kan kombinera sitt jobb med hemarbete. Man gör främst kläder åt utländska företag, exempelvis majornabaserade Knätofs som vi skriver om. Men de gör också en viktig insats i arbetet med att bevara ett hantverk som har flera tusen år på nacken från bolivias andinska kulturer. I Coprocas egna kollektion ser man tydligt hur färger och mönster från högplatåns färgstarka folklore går igen.

De små och larmiga gatorna i La Paz myllrar av bolivianos i alla färger och skruder. Från kvinnor i traditionell folklore med stora vida kjolar och hatt, till hippa ungdomar, buinsessfolk och backpackers. Alla möts de på juicebaren eller i mikron. Mikros är minibussar som drivs privat. För en boliviano blir man körd till valfri destination.

Våra två dagar i frukternas och färgernas stad har gått fort. Och vi är starkt påverkade av den höga höjden. Man känner sig konstant trött och dåsig. Nästa mål är staden Oruro och den stora årliga karnevalen där. Sydamerikas största efter Rio.

/Hanna

Kvinnorna på Coproca tittade faschinerat på bilderna av sig själva och ville att Linn skulle skicka några kopior.

För Damena tar det ca en vecka att sticka en sjal till Coproca.

-Lleveme a Suecia! Rufina frågade om Hanna inte kunde ta med henne till Sverige.

Vi åt meze med två libaneser. Det var den godaste libanesiska maten Hanna någonsin ätit.