STARKSPRIT I BERGEN OCH GÖTEBORGSFEELING TILL HAVS

Det är känns ovant men härligt att se så mycket grönska och liv efter att ha tillbringat nästan tre veckor i norra Chile där mil efter mil bjuder på öde beigebruna ökenlandskap. Sedan i torsdags är vi i La Serena, sex timmar söder om Caldera.

I fredags åkte vi till pittoreska Valle del Elqui, en grön och prunkande dal i bergen rakt in i landet, el interior. En av de vackraste bussresor man kan tänka sig. Längs snirkliga grusvägar passerade vi majsfält, papayaodlingar, eukalyptysträd och enkla stånd med blommor och gigantiska vattenmeloner. Män i stora stråhattar red över ängarna på fläckiga hästar och längs vägkanten promenerade getter och kossor. På gårdsplanerna låg vindruvor på tork i solen i väntan på att bli russin. Den jästa doften letade sig in i bussfönstret. Runt nästa hörn väntade en glittrande turkos sjö bland berg täckta av kaktusar.

Slutligen når vi resan mål, byn Pisco Elqui, som är vackrare och sötare än i sagorna. Här tillverkas Chiles nationaldryck, piscon. Denna brandyliknande sprit påminner om whiskey och kan beställas på allt från de enklaste syltor till lyxkrogarna här i Chile. Pisco är större än vodkan i Sverige och åtnjuts med fördel mixad med limejuice och ägg, så kallad pisco sour. En piscola är självklart pisco och coca-cola.

På Chiles äldsta destilleri, Mistral, fick vi provsmaka olika typer av pisco, även om det var svårt att få ner starksprit i den 35 gradiga gassande solen.

Redan kvällen innan drack vi vår första pisco sour i en trädgård med death metalspelande ekonomer. Kvällens bartender var vår nya host, couch-surfaren Raul som har öppnat sitt hem för oss under vårt besök i La Serena. I rummet intill bodde Mandy från Nya Zealand som Rauls tjejkompis Macarena tyckte liknande en kvinnlig Jesus. Mandy ströjobbar sig runt i världen och kallar sig skämtsamt för proffesional traveller.

I går åkte vi på havssafari i naturreservatet Humboldt med pinvinger, sjölejon och helt otippat hojtade guiden “look a sea elephant”. Aldrig någonsin har vi hört talas om sjöelefanten, en stor grå sälklump som lyfte sitt tunga huvud mot våra kameror. Otippat var också att stöta på tre göörgoa tjejer från Göteborg; Miralda, Louise och Susanna. Bland sjöuttrar och pelikaner i den chilenska skärgården la vi göteborgspussel och hittade gemensamma bekanta samt konstaterade att våra nya vänner varit på den årliga festen på Hannas gård på Storebackegatan i somras. Världens litenhet är underbar!

I kväll påbörjar vi vår resa tvärs över kontinenten och åker till Buenos Aires. Ska bli så spännande med kosmopolitiska exkursioner!

/Hanna och Linn

Valle de Elquis vinodlingar.

Elefantvägg i Pisco Elqui.

Ren pisco.

En äkta Pisco sour.

Destilleriet Mistrals servering.

När hanen och honan äntligen funnit rätt håller dessa fåglar ihop hela livet. True love, precis som hos pingvinerna.

Vi tog en paus under båtturen och gick i land på ön Isla Damas.

Susanna, Louise och Miralda från götet.

ÖKNEN VINNER ALLTID

Varje dag förgylls av den chilenska gästfriheten.

I söndags skulle vår host Marcelo köra oss till stranden Bahia Inglesa som ligger tio minuter bort. På vägen mellan sandgula vidder säger han snabbt “Let me show you something” för att i nästa sekund svänga av från asfaltsvägen och låta jeepen inta den gränslösa öknen. Vi svävar nästan fram medan chilensk electronika ackompanjerar det terrakottafärgade landskapet. Kaktusar och torra grönbleka grästuvor sticker upp här och där. Vinden från jeepens öppna rutor svalkar knappt.

Rätt som det är når vi havet och förstummas av öde stränder, mörka blå vågor och höga vassa klippbranter. De enda tecknen från människor är en handsnickrad repstege som hänger ner från ett stup.

- Under perioder bor här algletare, berättar Marcelo. De plockar så mycket de kan under några veckor för att sedan återvända till sina familjer och sälja vidare de nyttiga havsväxterna till den japanska skönhetsmarknaden.

Turen går vidare, vi har fortfarande ingen aning om vi är på väg mot stranden eller om vår ökentörst kommer bli mättad. Det är en fri och harmonisk känsla att befinna sig här, inga människor eller tecken på civilisation. Bara du, dina vänner och er bästa vän Jeepen som sväljer alla sandhinder, stenar och rovor i sin kamp för att komma vidare. Här i norra Chile, där öken möter kust, är kontrasten mellan det torra och spruckna och havet och dess dramatiska vågor ett skådespel i sig.

Turen går vidare mot sandberg som i formerna påminner om modern arkitektur. Marcelo tar täten ut på klippor formade av före detta havsbotten och vi balanserar under utskjutande bergstak bildade av snäckskal och salt.

Marcelo visar oss pilspetsar och keramikskärvor från Changofolket.
- De här kan vara två hundra år gamla eller tvåtusen år, säger han. Vår guide jobbar även som antropolog och har forskat om en inkaled som går i närheten.

När Marcelo frågar oss om vi vill åka ut i öken igen kan vi inte säga nej. I tisdags gick den mörkgröna jeepen mot fiskesamhället Puerto Viejo. På vägen dit får vi uppleva människans försök att bemästra öknen och använda dessa öde slätter. Chiles första tågräls är i dag några träplankor i sanden precis där staden Caldera slutar och öknen tar över. Vi passerar bland annat uttorkade olivodlingar där uttjänta vattenledningar vittnar om tappra forsök att odla här. “The desert always wins” konstaterar Marcelo när vi går förbi rostiga sängbottnar och skal från gamla tvapparater, resterna av vad som en gång var en boning. Det känns öde, men samtidigt tappert.

Lika övergivna är de långa linjerna i sanden som har fungerat som landningsbana. De tillhör en illegal flygplats. “El aeropuerto clandestino”. Ryktet säger att man härifrån flög ut skaldjursdelikatessen locos när den var fridlyst under 1980-talet. Nu var det länge sedan man noterade flygplan här.

Öknen har dock fungerat som arbetsplats under vissa tider av historien och förr utvann man salt här. Fortfarande finns saltgruvan kvar och även de grotthus med olika rum och kök som saltarbetarna högg fram ur bergen och bodde när arbetsdagens slit i den stekande solen var över.

Stora rovfåglarna cirkulerar ovanför våra huvuden. Vi skumpar vidare och stereon spelar allt från Velvet Underground till det argentinska rockbandet Sumo som Hanna blir sugen på att spela hemma i Masthugget. Marcelo tar tacksamt emot tips om Lykke Li och Mando Diao. Linn vill helst höra latinomusik men är fullt upptagen med att få Marcelo att stanna vid varje animita, kitschiga katolska minnesplatser som dyker upp längs vägen. Vimmelkantiga av sol och vackra intryck tar vi en siesta och en empanada. I morgon åker vi vidare till La Serena.

/Hanna och Linn

Klipporna vid Salto del Gato

Balansgång på snäckskalsklipporna.

Saltarbetarnas hus. Det här var vardagsrummet.

"När min dotter fyller två år ska hon få den här sängen". Marcelo tar till vara på öknens övergivna skatter.

Målningar av John Lennon och Pablo Neruda på det mest oväntade stället.

Hela gänget plus hunden Flexi som ofta hänger med när Marcelo guidar.

I pation till huset vi hyr.

LUGNET OCH STORMEN

Vi klev av nattbussen i Caldera till tonerna av The Police låt “Roxanne” och tänkte att detta bara måste vara en bra stad. Ett pittoerskt fiskesamhälle med 14 000 invånare och Chiles finaste stränder runt hörnet kändes lockande efter mallorcaliknande Iquique.

Fisklukten, som oftast brukar ha en avskräckande effekt, drev oss ner till hamnkvarteren. Där hamnade vi mitt emellan en sambaorkester och en vild fiskmarknad. Lite längre bort på stranden övade en grupp bodycombat i klassisk Friskis och Svettisanda. Vi firade att vi mött chilenskt vardagsliv med churros, friterade degstänger som serveras med florsocker i strut.

På Calderas turistinformation jobbar den före detta borgmästaren, eftersom han är den som kan bäst engelska. En pratglad och intensiv man som ständigt halkar in på tio olika samtalsämnen och gärna pratar om sin son som har en hög position i den chilenska flottan. Vi frågade efter en karta över staden. Efter en halvtimme på turistinformationen, som närmast kan beskrivas som kiosken vid Saltholmen, var vi goda vänner och Rodrigo insisterade på att visa oss kommunhuset. Några ögonblick senare befann vi oss i det stora mötesrummet och Rodrigo visade 150 år gamla stolar som Calderapolitiker suttit vid när de fattat viktiga beslut. Porträtt på historiska personer som Arturo Prat och O´Higgins, som alla bidragit till att delar av Chile i dag inte tillhör Bolivia eller Peru, gicks noggrant igenom. Vi tog direkt Rodrigo till våra hjärtan.

På kvällen var det stor danstävling för andinsk dans på det centrala torget. Med bjällror runt fötterna, hattar och bredaxlade sammetsdräkter med glitterbrodyr intog grupp efter grupp scenen inför en sammanbiten jury och stadens invånare som aldrig ville sluta applådera.

När vi nästa morgon slog på tv:n för att få reda på hur mycket klockan var möttes vi av bilder på städer i förödelse och människor mitt i kaos och sorg. När jordbävningen inträffade över 100 mil från oss låg vi och sov och kände ingenting. Staden Concepcion som ligger närmast skalvets epicentrum har redan raserats tolv gånger av jordbävningar sedan den grundades 1551. Flera som vi pratat med här kände ett svagt skalv och gick i den arla morgonen ner till stranden för att se den mindre tsunami som slog mot Calderas stränder.
Det var otroligt stressande att inte kunna sortera all information som sköljde över oss när vi äntligen fick tag på internet. Där möttes vi av oroliga mail från familj och vänner i Sverige som vetat om jordbävningen flera timmar innan vi. Tsunamivarningen gällde fortfarande Chile och om larmet började tjuta fick vi information om att vi skulle bege oss till en kulle. Då visste vi inte att tsunamin var på väg till Hawai och i liten skala redan slagit mot Caldera.
Alla tvkanaler visar non-stop katastrofbilder från platser som Santiago, Concepcion och Talca. Det är räddningsaktioner, mataffärer som plundras, intervjuer med människor som har förlorat sina familjer och kustbyar som blivit raserade av tsunamivågor. Men folk omkring oss går till stranden som vanligt, och vi likaså, men alla med en sammanbiten min. En av de starkaste jordbävningarna i Chiles histora, 800 gånger starkare än den på Haiti har gett oss perspektiv på vår resa. Vi förstår att vi inte kan, som planerat, åka söderut just nu. Att chilenarna ständigt lever med jordbävningshot är tydligt och alla vi pratar med är lugna, men självklart tagna.

Linn har känt en stor oro för sina vänner i Valparaiso eftersom vi hörde att kuststaden hade drabbats hårt av jordskalv och tsunamivågor. Livstecken via facebook uteblev först och inte förrän ett och ett halvt dygn senare, har hon fått reda på att de mår bra. Elektriciteten är utslagen i många delar av staden och efterskalven har pågått länge.
I väntan på att landet ska hämta sig från tragedin och förödelsen funderar vi på att ta oss till Buenos Aires. Först måste dock busstrafiken komma igång igen.
/Hanna och Linn


Den fore detta borgmastaren Rodrigo som nu jobbar i turistinformationen

GODA DAGAR MED EMPANADAS OCH UNGA DAMER

Det sägs att Iquique under 1970-talet var Pinochets favoritsemesetort. Här hade diktatorn ett stort hus vid den finaste stranden och spenderade sommardagarna med att flanera på paradgatan Baquedano och bjuda på stora fester med viktiga gäster. Margret Thatcher var tydligen en av de nära vännena.

För hundra år sedan blomstrade staden av rikedomarna som de många nitratgruvorna inbringade. Under dessa guldår var champagnedrickandet per capita högst i hela världen. Rika gruvkungar byggde ståtliga residens i amerikansk westernsstil. Iquique, som erövrades från Peru under Stilla Havskriget 1878-83, var då Chiles rikaste stad.

I dag luktar Iquique fisk och tång. Staden är en av världens främsta exportörer av färdiga fiskrätter. De många fiksebåtarna guppar stilla vid horisonten och pelikanerna stirrar ut över havet från vassa klippformationer vid den hästskoformade hamnen. De långa stränderna kryllar av surfare och parasoll i gälla kulörer. Vackra färgglada ruckel med gatukonst och politisk streetart är vad som finns kvar av de mäktiga residensen från nitrateran. Här har jag bott i över en vecka medan Linn har äventyrat i öknen. Men ensam i Chile med bristande språkkunskaper och gringaface är också ett äventyr.

Via internetsidan couchsurfing har jag varit med om min allra första blinddejt med en bedårande ung dam som heter Angela. Precis som jag älskar Angela El Perro Del Mar och hon har öppnat upp både sitt hem och hjärta för mig. I söndags blev jag bjuden på öl, citronpaj och glass hemma hos hennes föräldrar tillsammans deras vännina som är nunna i Bolivia. Dagen innan tog Angelas kompis Guillermo med oss på födelsedagsfest med boliviansk trumorkester och traditionella chilenska fiskspecialiteter.

Angela har gett mig inblick i en ung chilenskas vardag. I går diskuterade vi abort som är olagligt här. Många får barn tidigt och det betyder ofta att man tvingas avbryta sina studier. Har man råd finns möjlighet till olaglig abort, men de kan vara mycket farliga. Det är också förknippat med skam att välja bort sitt barn och kan ge sociala konsekvenser. Angelas mamma säger ofta att om Angela får barn nu kommer hennes mamma ta hand om det. Att dottern skulle göra en abort är otänkbart för modern. För tillfället oroar sig Angela för en vän som precis fått veta att hon är gravid. Nu vet inte 23-åringen om arkitektstudierna kommer avslutas.

På lördag är det avslutning på karnevalsmånaden i hela Sydamerika. Iquique fylls med festligheter och Linn och jag är hembjudna till familjen som har bästa empanadacafeét i norra Chile. Men då har vi redan åkt söderut mot Caldera. Jag hoppas att de har lika goda empanadas och ljumma kvällar där.

/Hanna


Har serveras basta empanada i stada.

I fredags fylldes gatan utanfor hostelet av marknad. Frukt, gronsaker och manniskor trangdes mellan standen. Sjalv blev jag fortjust i en vaska. "Jag betalar 2 000 pesos for den har", sa jag. "Ok, det far du garna, men den kostar 500", svarade forsaljaren.

PÅ MÅNEN I ÖKNEN

Ju närmre San Pedro vi kommer desto intressantare blir det. Bergen blir mer månliknande och antar surrealistiska former. Plötsligt är marken grön och jag ser träd för första gången på åtta timmar. Jag förstår nu varför San Pedro kallas för en oas i Atacamaöknen.

Själva byn som ligger på 2 400 meters höjd består av snarlika låga omålade stenhus. Det vimlar av gringos vilket är en stor kontrast mot Iquique där vi var de enda ickechilenska turisterna. Här är allt uppbyggt kring turism. I centrum finns bara caféer, restauranger, pubar, resebyråer, souveniraffäer och små kiosker.

Det är en sömnig stad. Trots att tupparna har galt i flera timmar och klockan snart är nio är gatorna nästan tomma. Solen steker över byn som ligger i en öken där det på vissa platser aldrig någonsin har regnat. Turisterna sover fortfarande, eller så upptäcker de laguner och badar i varma källor. Gathundarna slumrar obekymrat i skuggan och affärerna har inte öppnat än. Det är nu man har som mest chans att att få se San Pedro-borna. På eftermiddagen är de i total minoritet. En kvinna slänger vatten på sandgatan framför sitt hus och en man sitter på huk och läser tidningen.

En av de obligatoriska utflykterna är att besöka Valle de La Luna, Måndalen. Innan hette det rymdliknande landskapet utanför stan Salinas på grund av de många salttransporterna som ägde rum här. Men efter Neil Armstrong landstigit månen började man världen över att leta efter platser som påminde om månlandskap. Salinas ändrades därför i början på 1970-talet till ett lite mer spännande och säljbart namn.

En blandning av vulkanutbrott, vind, erosion, sol och högt lufttryck har under miljontals år skapat det dramatiska landskapet. Det knarrande ljudet från knottriga och vassa klippväggar vittnar om ett levande landskap som fortfarande förändras.

Med öronen fulla av sand går jag ner för den branta sandsluttningen. Jag har just varit uppe på en bergsvägg och sett solen gå ner över Valle de La Luna med vulkaner och Anderna som fond. Jag försöker hitta de rätta orden för att beskriva det jag ser. Men det går helt enkelt inte. Det är för spektakulärt och overkligt. Kanske påminner det om Grand Canyon, men där har jag inte varit.

Mäktigt. Det är det närmsta jag kan komma.

/Linn

DEN JAPANSKE ÄVENTYRAREN

Hiroshi Nagasaki är 27 år och bor i Tokyo men sa upp sig från sitt jobb som säljare för att resa jorden runt. Men då handlar det inte om ett stopp i varje världsdel utan Hiroshi vill besöka så många länder han kan. Bolivia är hans 73:e sen april förra året. En titt bland hans sparade sedlar avslöjar till exempel länder som Bhutan, Macau, Swaziland, Moldavien, Tanzania och Saudiarabien. Favoritlandet hittills är Indonesien. Han tyckte att det var intressant att möta de många stamfolken som finns där och berättar om en välkomstceremoni där han blev beskjuten med pilbåge.

Vilken är din favoritmat?

Skaldjur. Jag kommer från norra Japan och är van vid att äta färsk mat från havet. Min favorit är sashimi.

Vilken är din bästa stund på dagen?

Det är innan jag går och lägger mig. När jag har komit hem från jobbet och får ta en dusch. Jag är väldigt nervös när jag jobbar och det är först när jag kommer hem vid tiotiden på kvällen som jag kan slappna av. Det enda dagen i veckan jag är ledig är på söndagar.

Vad drömmer du om?

Det här är min dröm. Att resa jorden runt. Men jag vill också åka till rymden och se jorden utifrån. Se om den verkligen är blå… Jag har hört att det kostar två miljoner dollar. Det skulle jag vilja tjäna ihop till.

/Linn

Den kanske mest romantiska presenten någonsin. I varje land Hiroshi kommer till skriver han ner vad "Jag älskar dig" heter på det landets språk. Nar han kommer hem ska hans flickvän få den lilla boken med kärleksförklaringar.

UTOMJORDLIGT VACKRA BOLIVIA

Söndag 21:10 (fem minuter innan elektriciteten i byn stängs av för dagen)
Nu är jag mitt ute i ingenstans i en liten boliviansk by. Det är kolsvart ute och det enda vi vet om Villa Mar är att här bor ca 700 invånare och att majoriteten är quinoa- och potatisodlare. I flera timmar har vi åkt på ödsliga grusvägar, de sista i totalt mörker och regn. Vi kunde omöjligt förstå hur föraren kunde hitta så bra utan ett enda kännetecken någonstans.
Vi är på väg tillbaka till San Pedro de Atacama där vi för tre dagar sedan började vårt äventyr. Jag, en tyska, en österrrikare, två brassar, en japan, en guide och en Toyota Landcruiser.

Rubén rattar vant jeepen på den ruffa terrängen i bolivianska nationalparken Reserva Eduardo Avaroa. Han är lojt tillbalalutad men händerna avslöjar ett intensivt rattarbete och koncentration för att undkomma vassa buskar, hål och stora stenar.
- Michael Schumacher, ropar brasilianskan Erike förtjust och skrattar som ett barn. Tyskan Susanne ser lite mer skeptisk ut och slår nästan huvudet i taket av de häftiga dunsarna.

Till tonerna av boliviansk cumbia passerar vi sjöar i alla möjliga färger. Vita, röda, turkosa, gula. De får sin speciella färg beroende på de mineraler och mikroorganismer som finns i vattnet. Som den kitschälskare jag är blir jag mest exalterad över att se de hundratals flamingosarna som stolpar omkring pa samla ben i sjöarna.
Sjöarna omges av höga rödskiftande berg och vulkaner med vita toppar. Men det är inte snö utan svavel. Längs vidderna springer lamadjur, alpackor och vicunas. Vi badar i varma källor och stannar för att titta på märkliga klippformationer som ser ut att vara tagna ur en Salvador Dali-målning.

En omgång klubbor delas ut för att hålla oss på bra humör. Och socker sägs hjälpa mot höjdsjukan. För visst känns det att vi är på över 4000 meters höjd. Ett lätt tryck mot huvudet och svårt att andas vid minsta lilla ansträngning. Jag testar att som bolivianerna tugga kokablad för att öka syreupptagningen, men den beska gräsliknande smaken gör mig nästan mer illamående. När vi har kommit till resans högsta punkt, 4800 meter, vid gejsrarna Sol de manana uppmanar Ruben oss att bara stanna några minuter.
- Annars kommer ni får ont i huvudet ikväll. Och se upp för den starka svavellukten som ångar från dem.

Ända sedan jag lämnade Bolivia för sex år sedan har jag drömt om att återvända för att åka genom saltöknen Salar de Uyuni. På turens tredje dag når vi dit.
Som ett gigantisk platt snölandskap brer sig den saltbelagda sjön ut sig ut på en yta lika stor som Skåne. Det vita är så bländande att det sticker i ögonen. Solglasögon är ett måste för att inte bli snöblind. Höjdpunkten kommer när vi når mitten som är belagd med några centimeter vatten. Det går inte att beskriva som annat än surrealistiskt när den blå molntäckta himlen reflekteras i saltet. Horisonten försvinner och det känns som att befinna sig i himlen. Vattnet stänker och det smakar salt i munnen när Ruben kör flera varv runt runt i hög fart, allt för att förstärka den drömlika upplevelsen.
/Linn


Gejsrarna Sol de mañana som mellan soluppgång och ca fyra timmar framåt sprutar uppemot 50 meter hoga ångmoln

Var guide Ruben (till hoger) med en guidekompis

Mitt hjärta smälte vid åsynen av detta vid vårt boende första natten

Andra natten bodde vi pa ett enkelt hotell vars innevaggar och mobler helt var gjorde av salt. Vi var tvungna att testa om det stamde.

Lamadjuren gar fria pa dagarna men bor i sma inhagnader av stenmurar pa natten. Tofsarna i oronen berattar vem som ager dem.

I saltoknen Salar de Uyuni ar det obligatoriskt att roa sig med att ta bilder med lurande perspektiv. Har ska jag strax bli uppaten av japanen.

Kaktusö mitt i saltöknen. Vissa var 9 meter höga och 900 ar gamla.

Hela gruppen.

Salar de Uyuni

Sa har mycket sag vi av den lilla byn Villa Mar nar vi kom dit pa kvallen.

I den har fantastiska matsalen fick vi jattesalt grön soppa, potatismos och prinskorvar.