ALLT ELLER INGET PÅ 1-100

Nu reser jag inte längre i den bemärkelsen att jag byter plats ofta och ständigt träffar nya människor och får tusen nya intryck. Att leva vardagsliv är ju något helt annat. Och dessutom att göra det på andra sidan jorden. I mer än en månad nu har jag återupptagit mitt liv i Valparaiso som stått på paus under tiden. Fått acceptera att vissa saker/människor inte är en del av det längre och fått bygga upp nya rutiner och kontakter. Även om yttre omständigheter som klimat, folk, språk, färger och smaker är annorlunda än hemma så är ju livet i grunden det samma. När jag till exempel jobbar framför datorn med P3 i bakgrunden så är upplevelsen ganska likadan oavsett om jag befinner mig i en skyskrapa i Panama City, i lägenheten i Majorna eller i kollektivet i Chile. Vissa dagar är alltså precis som i Sverige trökiga, sega och ganska händelselösa, medan världen andra dagar är ljus och skimrande och peppkänslorna flödar.

Ju längre man lever i en annan kultur desto större upptäcker man att skillnaderna faktiskt är. Jag tänker främst på mentalitet och sånt. Ibland har jag blivit tokig av att inte förstå hur chilenarna tänker och känt mig maktlös över att tvingas inse att jag nu lever efter deras spelregler. Trots att spontaniteten här är det jag gillar allra bäst så är det också oerhört frustrerande att alltid behöva ställa in sig på att saker och ting kanske inte blir av. Folk som inte dyker upp eller telefoner som plötsligt är avstängda. Exempelvis är kalendern är full av överstrukna möten/händelser. Nu skriver jag inte ner dem i förväg längre utan istället blir det minnesanteckningar i efterhand. Det är en utmaning att ständigt vara inställd på att allt, eller lika gärna inget kan hända. Ibland när man är besviken eller bara vill skrika högt får man istället rycka på axlarna och se det hela som nåt charmigt. Och inte ta det personligt. Det är bara så det är här. Men tålamod tålamod. En helt vanlig grå dag kan fem i tolv på kvällen efter ett oförutsägbart telefonsamtal förvandlas till en galen partynatt. Och vänner som varit frånvarande ett tag kommer plötsligt tillbaka in i livet med buller och bång.

När min chilensk-amerikanska vän var här på semester för några veckor sedan berättade hon att hon aldrig lämnar hemmet utan två saker i väskan. En bok och ett nytt par kontaktlinser. Boken för att ha något och göra när man eventuellt (troligtvis) får sitta och vänta på den man stämt träff med. Och kontaktlinserna för att man aldrig vet när man kommer hem igen. Chilenarna är alltid redo för fest och det är lika bra att haka på. Sova kan man göra en annan dag…

Lite solande på en pir en söndagseftermiddag.

På promenad bland de färgstarka kullarna

Kontor på balkongen med Lisa. Vi har flera gånger fått frågan om vi är systrar...

Gissa om kreativiteten flödar när Lisas snälle pojkvän kommer med jordgubbsmilkshake bara sådär.

Häng med Teresa och Felix.

Vet nog ingen annan stad som är så full av detaljer överallt. Perfekt för en detaljnörd som mej.

Dans på La Sala.

Mina hood, Cerro Alegre och Cerro Concepcion.

Ljusspel på en byggnad igår kväll när en kulturfestival invigdes. När samma ljusshow kördes för tredje gången inom loppet av en halvtimme drog vi och stora delar av publiken därifrån för att visa vårt missnöje.