Överallt på flygplatsen i Caracas hänger gigantiska reklamskyltar för Chavez och hans politik. Slagord som socialism används så ofta det går. Och 30-metersbilder av Chavez ansikte som flinar bredvid ”vanliga människor”. Riktigt så präglat av honom var det inte när jag var här sist. Men annars känner jag genast igen den där stämningen som är så typisk venezolansk. Det ligger i luften på nåt sätt. Personal på flygplatsen lallar runt lite som de vill, skämtar och har ingen större brådska. Det är liksom lite lattjigt och informellt. Den venezolanska spanskan är snabb och smattrande, men ändå loj och lite nonchalant. Många ord tappar bokstäver lite här och där.
Min tur att passera tullen. Jag blir stående en stund framför tulltjänstemannen. Varför? Jo han måste sms:a klart först. Några minuter senare tittar han upp och skrattar. ”Perdon, mi amor”. Sedan hajar han till och råstirrrar mig i ögonen. Och så kommer den där frågan, som venezolanska män slänger ur sig lite hur som helst. ”Har du pojkvän?” Japp, drar jag till med automatiskt. Men eftersom jag vet att han inte kommer ge sig så lätt är jag beredd på nästa fråga. ”Jaha, men inte i Venezuela va?” Han ser supernöjd ut med sig själv. Jojomensan, här med, drar jag till med. Att säga att man har två pojkvänner är det enda som funkar för att inte uppmuntra. ”Okej, men om du gör dig av med dom, så säg till mig. Okej?” Eh, jo visst. Absolut. Mina ifyllda papper har han knappt slängt en blick på, men till slut är jag i alla fall inne i landet officiellt.
Men när jag senare efter lite om och men, har lyckats ta mig till inrikesterminalen och väntar på flyget till Maracaibo, tar jag en titt i mitt pass. Jag fryser till. Var sjutton är stämpeln? Jag tittar igenom varenda sida i passet säkert fyra gånger, men ser inte att det står Venezuela någonstans. Jag får för mig att snubben kanske glömde att smacka dit en stämpel för att han var upptagen med sitt menlösa raggande. Vad gör jag nu? Ska jag ta mig tillbaka till tullen som nu är långt bort, eller skita i det och hoppas på att jag kommer ur landet sedan ändå utan att få skyhöga böter. Jag tar det säkra för det osäkra och går fram till första bästa securityman. Och visst, han hittar stämplen med en gång. Puh.
Redan när jag kommer till Maracaibos flygplats märks det att staden inte är lika ”chavizta”. Här finns ingen av hans propaganda utan istället ät väggarna täckta av Coca-Cola-reklam. Jag får senare veta att Maracaibo styrs av oppositionen. Att kliva ut i värmen är som att gå in i en bastu. Luftfuktigheten är så hög att det känns som röra sig i en tjock massa. Nu på dagen ligger temperaturen på ca 38 grader. På kvällarna går det ner till kanske 34.
Det är en märklig känsla att vara här igen. Allt är så likt men samtidigt får jag av mina vänner genast klart för mig att livet har försämrats avsevärt för dem. Det finns en uppgiven deppighet, och en sorg över hur landet har utvecklats. Men mer om det i senare inlägg! Då kommer även lite bilder.
/Linn
Fina bilder o rolig text!
SvaraRadera