SKYFALL, BENSINBRIST & GANGSTERRÄKOR

När det regnar i Venezuela gör det det ordentligt. Varenda dag sedan jag kommit har himlen öppnat sig. Igår var det nästan storm. Blixter och dunder och ett regn som aldrig ville sluta. Maracaibos gator förvandlades till floder. Igår när vi var på väg hem och inte hade något annat val än att köra genom jättepölerna blev vi helt plötsligt bara stående. Bilen ville inte starta. Shit. Ståendes mitt på öde gata sent på natten. Inget jättebra läge direkt. Som tur var bodde en kompis i närheten. Vi lämnade bilen och skyndade dit i regnet. Tog oss tillbaka med en annan bil och en bogseringslina. Men på något sätt startade bilen när vi försökte igen. Sedan fick det bli många omvägar hem för att undvika de värsta vattenmassorna.

På tal om vatten så kan jag berätta att det är ranson på det. Varje kväll/natt mellan nio och fem på morgonen stängs vattnet av. Ingen kvällsdusch eller rinnande vatten till att borsta tänderna alltså. I badrummet står alltid en tunna med sparat vatten så att det i alla fall alltid finns tillgång till lite.

Det är även stor brist på bensin just nu. Absurt med tanke på vilket oljeland Venezuela är och att Maracaibo är själva industristaden. Den 95-oktaniga bensinen var helt slut igår. Fanns bara 91-oktanig på enstaka bensinmackar. Köerna till dessa var jättelånga och jakten på de sista värdefulla dropparna var hektisk. Maritza som var anställd på oljebolaget PDVSA i tjugo år (men fick sparken när Chavez bytte ut hel a personalen, berättar att det blir bensinbrist lite då och då. ”De som jobbar där nu har inte tillräckligt med kompetens, och klarar inte av att raffinera tillräckligt. Därför måste Chavez till slut ändå importera bensin från t ex Brasilien.”

Hon berättar att Chavez vill importera så lite som möjligt men att de nationella företagen som ägs av honom ännu inte har kapacitet att tillverka tillräckligt mycket, och att kvalitén är dålig. Och ofta saknas råvarorna, som måste importeras och därför är det flera varor som helt enkelt tar slut. Ofta kan det vara det allra viktigaste basvarorna i det venezolanska köket, som mjöl och socker.

Jag har spenderat dagarna med att cruisa runt i bilen, tagit bilder till min amerikanska bildbyrå och jobbat med ett reportage. Fotat så gott det går från bilrutan till tonerna av drum and bass, som är det som gäller för mina kompisar här. Men otypiskt för Venezuela, som är landet där salsa, merengue och reggaeton dominerar. Jag har även träffat familjen som jag bodde hos när jag bodde här som utbytesstudent. De var sig lika och bodde kvar i samma hus. Men den halvblinde gamle mannen som vaktade gatan med bara en träbom som skydd har ersatts av kraftiga elektriska järngrindar. Familjen tog med mig till Club Nautico, som är den finaste social club som finns i staden. Hit åker de som har pengar för att kunna umgås på en trygg plats. Här finns till exempel pooler, tennisbanor, gym, restauranger och till och med en egen liten hamn. Det är bekvämt att vara där, men själva atmosfären har jag lite svårt för. Många bortskämda rikemansbarn och många av tjejerna/kvinnorna som solar vid poolen är plastikopererade.

Jag får höra många historier om vilken gangsterstad Maracaibo blivit. Den business som är främst förknippat med droghandeln, och där pengarna tvättas är tydligen handeln med räkor. Nu ska jag strax bli upphämtad av en gammal klasskompis. Vi hörs snart!

/Linn

Här bor jag nu och i några dagar till.

Cachapa, är en majspannkaka som man äter med smält ost på.

Sushi á la Venezuela, med platano, banan, på. Lite märkligt med det söta. Ofta är det ju det salta man vill åt när man äter sushi, kan jag tycka i alla fall.

Akut slut på bensin mitt i gatan!

Med min före detta värdfamilj på Club Nautico. Föräldrarna längst till höger.