Mellan tisdagen och lördagen förra veckan var mitt hem en segelbåt. Där bodde jag tätt tätt ihop med en tyska, en österrikare som vanligtvis är bosatt i Las Vegas, en engelsman, två danska tjejer och en fransk kapten. Innan vi kom till den fantastiska skärgården San Blas utanför Panama väntade en lång nonstop-seglats över öppet hav från Colombia. Fyrtio långa långa timmar. Alla utom jag och kaptenen blev rejält sjösjuka. Som så spöken satt de i sin egen bubbla och koncentrerade sig för att må lite bättre mellan att de kräktes. På nätterna satt vi vakt två och två och spanade efter andra båtar i mörkret. Andra dagen kom en belöning; delfiner som simmade längs med båten några minuter.
Vi hade lite otur med vädret men San Blas-öarna var vackra trots att de inte kom till sin rätt till hundra procent. De var verkligen definitionen på paradisöar. Små sandplättar täckta med höga svajiga kokospalmer omgivna av klart gröntturkost vatten. Hela öriket som består av omkring 400 öar varav endast ett fyrtiotal är bebodda, styrs av Kunaindianerna. Regionen, som går under namnet, Comarca de Kuna Yala, är en självstyrande autonom. Den panamanska staten har inget eller mycket lite att säga till om. Kunaindianerna har sin egen kongress som har till uppgift att skydda den egna kulturen. Exempelvis är det inte tillåtet för utlänningar eller Panama-bor att äga mark eller driva företag i området. Kunaindianerna sägs vara den första ursprungsbefolkningen i Latinamerika som har lyckats uppnå så mycket egen makt och självständighet. I Panama är de ca 70 000, hälften av dessa bor på öarna och resten på fastlandet. I Colombia finns ytterligare ca 80 000.
Vi tillbringade tre dagar i själva skärgården. Varje dag seglade vi en liten bit och ankrade utanför en liten ö. Det bästa var att få snorkla igen. Inte känt mig så avslappnad på mycket mycket länge.
Nu har jag tagit mig tvärsöver landet (Panama är ett litet land så det innebär att det bara tog ca två timmar) och befinner mig i den centralamerikanska metropolen Panama City. Jag bor hos Graciela som var min värdsyster när jag var utbytesstudent i Maracaibo, Venezuela. Hon flyttade hit för två år sedan för att söka lyckan här. Hittills har jag mest hållit till i hennes lägenhet på 15:e våningen. Blickar ut över alla skyskrapor och ser även havet däremellan. Det regnar mycket. Jag har fått duscha i varmvatten för första gången sedan jag lämnade Sverige för snart en månad sedan. Underbart! Annars sysselsätter jag mig med att lyssna på svensk radio, dansa runt (knappt någon insyn här haha), titta på svenska playkanaler och jobba med mina reportage. Imorgon ska jag träffa en svensk couchsurfare, en göteborgska som volontärjobbar här, och på torsdag en panamansk couchsurfare som är arkitekt. Om jag kan lyckas få tag på en taxi vill säga. Idag fick jag ge upp efter en halvtimme. De få som stannade ville inte köra mig åt det hållet som jag ville till…
Till helgen drar jag nog vidare till bergen för att hänge mig åt ekoturism i olika former. Nu ska jag laga lite gröt. Här finns det havreflingor som redan är smaksatta med kanel… Smart. /Linn
Stolt och vacker kunakvinna i traditionell klädsel. Hon talade ingen spanska men hennes barnbarn kunde tolka lite. Hennes namn är Bunwary Aris.
Ön Isla Diablo.
Jag och några av de andra tjejerna på båten.
Kunabarn som leker framför typiska kunahyddor. Taken är såklart oftast gjorda av torkade palmblad.
En hammarhaj som fångats i närheten! Fenorna är bortskurna. Lite läskigt att bada efteråt kan jag säga...
Österrikaren Renate badar framför ön Coco Bandera.
Och tyskan Laura kunde inte låta bli att klättra upp i en palm.
Här är jag nu. I storstaden och huvudstaden Panama City.
Vad kul när du skriver lite fakta om platserna du besöker! Med risk för att bara skriva hyllningskommentarer, ska jobba lite på kritiken, men vad fina bilder du tar som vanligt!
SvaraRadera