ÖKNEN VINNER ALLTID

Varje dag förgylls av den chilenska gästfriheten.

I söndags skulle vår host Marcelo köra oss till stranden Bahia Inglesa som ligger tio minuter bort. På vägen mellan sandgula vidder säger han snabbt “Let me show you something” för att i nästa sekund svänga av från asfaltsvägen och låta jeepen inta den gränslösa öknen. Vi svävar nästan fram medan chilensk electronika ackompanjerar det terrakottafärgade landskapet. Kaktusar och torra grönbleka grästuvor sticker upp här och där. Vinden från jeepens öppna rutor svalkar knappt.

Rätt som det är når vi havet och förstummas av öde stränder, mörka blå vågor och höga vassa klippbranter. De enda tecknen från människor är en handsnickrad repstege som hänger ner från ett stup.

- Under perioder bor här algletare, berättar Marcelo. De plockar så mycket de kan under några veckor för att sedan återvända till sina familjer och sälja vidare de nyttiga havsväxterna till den japanska skönhetsmarknaden.

Turen går vidare, vi har fortfarande ingen aning om vi är på väg mot stranden eller om vår ökentörst kommer bli mättad. Det är en fri och harmonisk känsla att befinna sig här, inga människor eller tecken på civilisation. Bara du, dina vänner och er bästa vän Jeepen som sväljer alla sandhinder, stenar och rovor i sin kamp för att komma vidare. Här i norra Chile, där öken möter kust, är kontrasten mellan det torra och spruckna och havet och dess dramatiska vågor ett skådespel i sig.

Turen går vidare mot sandberg som i formerna påminner om modern arkitektur. Marcelo tar täten ut på klippor formade av före detta havsbotten och vi balanserar under utskjutande bergstak bildade av snäckskal och salt.

Marcelo visar oss pilspetsar och keramikskärvor från Changofolket.
- De här kan vara två hundra år gamla eller tvåtusen år, säger han. Vår guide jobbar även som antropolog och har forskat om en inkaled som går i närheten.

När Marcelo frågar oss om vi vill åka ut i öken igen kan vi inte säga nej. I tisdags gick den mörkgröna jeepen mot fiskesamhället Puerto Viejo. På vägen dit får vi uppleva människans försök att bemästra öknen och använda dessa öde slätter. Chiles första tågräls är i dag några träplankor i sanden precis där staden Caldera slutar och öknen tar över. Vi passerar bland annat uttorkade olivodlingar där uttjänta vattenledningar vittnar om tappra forsök att odla här. “The desert always wins” konstaterar Marcelo när vi går förbi rostiga sängbottnar och skal från gamla tvapparater, resterna av vad som en gång var en boning. Det känns öde, men samtidigt tappert.

Lika övergivna är de långa linjerna i sanden som har fungerat som landningsbana. De tillhör en illegal flygplats. “El aeropuerto clandestino”. Ryktet säger att man härifrån flög ut skaldjursdelikatessen locos när den var fridlyst under 1980-talet. Nu var det länge sedan man noterade flygplan här.

Öknen har dock fungerat som arbetsplats under vissa tider av historien och förr utvann man salt här. Fortfarande finns saltgruvan kvar och även de grotthus med olika rum och kök som saltarbetarna högg fram ur bergen och bodde när arbetsdagens slit i den stekande solen var över.

Stora rovfåglarna cirkulerar ovanför våra huvuden. Vi skumpar vidare och stereon spelar allt från Velvet Underground till det argentinska rockbandet Sumo som Hanna blir sugen på att spela hemma i Masthugget. Marcelo tar tacksamt emot tips om Lykke Li och Mando Diao. Linn vill helst höra latinomusik men är fullt upptagen med att få Marcelo att stanna vid varje animita, kitschiga katolska minnesplatser som dyker upp längs vägen. Vimmelkantiga av sol och vackra intryck tar vi en siesta och en empanada. I morgon åker vi vidare till La Serena.

/Hanna och Linn

Klipporna vid Salto del Gato

Balansgång på snäckskalsklipporna.

Saltarbetarnas hus. Det här var vardagsrummet.

"När min dotter fyller två år ska hon få den här sängen". Marcelo tar till vara på öknens övergivna skatter.

Målningar av John Lennon och Pablo Neruda på det mest oväntade stället.

Hela gänget plus hunden Flexi som ofta hänger med när Marcelo guidar.

I pation till huset vi hyr.