TILLBAKA I PARADISDALEN

Om vår tid i Buenos Aires präglades av alla de hippa och stylade caféerna och barerna i Palermo så blev de sista intrycken en påminnelse om de stora klyftorna som finns i Argentina. Runt bussterminalen Retiro ligger ett fattigt slumområde. Två gatubarnspojkar i för stora smutsiga jackor driver omkring bland på stationen och tigger pengar. En buss från Lima anländer och en förväntansfull grupp peruaner stiger ur. De har korsat kontinenten för att söka lyckan i en stad i ett nytt land.

Ett sprucket däck och en bilverkstad långt ute på landet. Matbrickor som på flyg. Skyfall. Hett sött kaffe.En sjukt bisarr latinamerikansk musikvideo-kabaretversion av Santa Claus is coming to town. Alltid lika mäktigt vackra Anderna utanför bussfönstret. Noggrann gränskontroll där frukt är den värsta boven.
Efter 25 timmar i buss anländer jag till Valparaiso.
Staden jag tänkt på i princip varje dag sedan jag lämnade den i maj förra året. Ni som känner mig vet hur mycket jag tjatat om den. Nu fem dagar senare tycker jag fortfarande att det känns lite overkligt att vara här. En bildmässig kärleksförklaring från förra året hittar ni på http://www.linnbergbrant.com/valparaiso.html.

Trots den stora jordbävningen den 26 februari är stan lika vacker och magisk som vanligt. De över 40 kullarna som omger staden har klarat sig nästan helt utan skador. Nere i den centrala platta delen kan man däremot se raserade gamla hus och Peligro-skyltar och avspärrningsband runt vissa byggnader. Efterskalven kommer förmodligen pågå i flera månader eller till och med år innan plattorna lagt sig till rätta igen. Jag har inte känt av något skalv än, men däremot pratas det väldigt mycket om jordbävningen. Överallt diskuteras den fasansfulla natten. Var man befann sig, hur man reagerade, hur det lät och kändes. En del känner sig fortfarande väldigt rädda och har svårt för att sova.

Jag bor i samma lägenhet som förra gången. Till och med i samma rum. Här bor svenske Felix och chilenska Pamela som jag hyr av. Pamelas 12-årige son Cirrus och cockerspanieln Luna. Kläddesignern Paula, italienske Alberto som gör en utbytestermin på ett universitet här och franska Clio som håller på med ett filmprojekt. Huset ligger i ett av stadens mysigaste områden, Cerro Concepcion. Det är färgstarka hus, mysiga caféer, mängder av gatukonst, branta kullerstensgator och trånga gränder och en underbar sutsikt över hamnen och det vidsträckta havet.
/Linn


Jordbävningsskadat hus i centrala Valparaiso.

Felix och Pamela håller alltid på med nya projekt i lägenheten. Här ritar de på en vägg.

Mysiga caféet El Jardin där jag gärna sitter och jobbar med mina bilder och texter.

Fina kyrkogården i Playa Ancha. Gravarna är personligt pyntade med foton, fotbollsflaggor, gossedjur och hälsningar.

Här finns hus målade i alla färgnyanser man kan tänka sig. Mintgrönt är finast tycker jag.

På promenad bland kullarna hittade jag den perfekta gatan. Prefecto Lazo i Cerro Florida. Här fantiserar jag om att bo.