Vi klev av nattbussen i Caldera till tonerna av The Police låt “Roxanne” och tänkte att detta bara måste vara en bra stad. Ett pittoerskt fiskesamhälle med 14 000 invånare och Chiles finaste stränder runt hörnet kändes lockande efter mallorcaliknande Iquique.
Fisklukten, som oftast brukar ha en avskräckande effekt, drev oss ner till hamnkvarteren. Där hamnade vi mitt emellan en sambaorkester och en vild fiskmarknad. Lite längre bort på stranden övade en grupp bodycombat i klassisk Friskis och Svettisanda. Vi firade att vi mött chilenskt vardagsliv med churros, friterade degstänger som serveras med florsocker i strut.
På Calderas turistinformation jobbar den före detta borgmästaren, eftersom han är den som kan bäst engelska. En pratglad och intensiv man som ständigt halkar in på tio olika samtalsämnen och gärna pratar om sin son som har en hög position i den chilenska flottan. Vi frågade efter en karta över staden. Efter en halvtimme på turistinformationen, som närmast kan beskrivas som kiosken vid Saltholmen, var vi goda vänner och Rodrigo insisterade på att visa oss kommunhuset. Några ögonblick senare befann vi oss i det stora mötesrummet och Rodrigo visade 150 år gamla stolar som Calderapolitiker suttit vid när de fattat viktiga beslut. Porträtt på historiska personer som Arturo Prat och O´Higgins, som alla bidragit till att delar av Chile i dag inte tillhör Bolivia eller Peru, gicks noggrant igenom. Vi tog direkt Rodrigo till våra hjärtan.
På kvällen var det stor danstävling för andinsk dans på det centrala torget. Med bjällror runt fötterna, hattar och bredaxlade sammetsdräkter med glitterbrodyr intog grupp efter grupp scenen inför en sammanbiten jury och stadens invånare som aldrig ville sluta applådera.
När vi nästa morgon slog på tv:n för att få reda på hur mycket klockan var möttes vi av bilder på städer i förödelse och människor mitt i kaos och sorg. När jordbävningen inträffade över 100 mil från oss låg vi och sov och kände ingenting. Staden Concepcion som ligger närmast skalvets epicentrum har redan raserats tolv gånger av jordbävningar sedan den grundades 1551. Flera som vi pratat med här kände ett svagt skalv och gick i den arla morgonen ner till stranden för att se den mindre tsunami som slog mot Calderas stränder.
Det var otroligt stressande att inte kunna sortera all information som sköljde över oss när vi äntligen fick tag på internet. Där möttes vi av oroliga mail från familj och vänner i Sverige som vetat om jordbävningen flera timmar innan vi. Tsunamivarningen gällde fortfarande Chile och om larmet började tjuta fick vi information om att vi skulle bege oss till en kulle. Då visste vi inte att tsunamin var på väg till Hawai och i liten skala redan slagit mot Caldera.
Alla tvkanaler visar non-stop katastrofbilder från platser som Santiago, Concepcion och Talca. Det är räddningsaktioner, mataffärer som plundras, intervjuer med människor som har förlorat sina familjer och kustbyar som blivit raserade av tsunamivågor. Men folk omkring oss går till stranden som vanligt, och vi likaså, men alla med en sammanbiten min. En av de starkaste jordbävningarna i Chiles histora, 800 gånger starkare än den på Haiti har gett oss perspektiv på vår resa. Vi förstår att vi inte kan, som planerat, åka söderut just nu. Att chilenarna ständigt lever med jordbävningshot är tydligt och alla vi pratar med är lugna, men självklart tagna.
Linn har känt en stor oro för sina vänner i Valparaiso eftersom vi hörde att kuststaden hade drabbats hårt av jordskalv och tsunamivågor. Livstecken via facebook uteblev först och inte förrän ett och ett halvt dygn senare, har hon fått reda på att de mår bra. Elektriciteten är utslagen i många delar av staden och efterskalven har pågått länge.
I väntan på att landet ska hämta sig från tragedin och förödelsen funderar vi på att ta oss till Buenos Aires. Först måste dock busstrafiken komma igång igen.
/Hanna och Linn
Den fore detta borgmastaren Rodrigo som nu jobbar i turistinformationen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar