tisdag 16 februari 2010

BLAND BJöRNAR, DJäVULAR OCH HELGON

Den lilla gruvstaden Oruro på 3 800 meters höjd exploderar en gång om året i färg, eufori och festligheter. 400 000 besökare kommer då för att beskåda de 38 000 musiker och dansare som deltar i karnevalståget som håller på i över en vecka. Helgen före askonsdagen pågår festligheterna dag som natt. Solen steker, svetten rinner, känslan av att detta är oändligt infinner sig. Karnevalen är en galen blandning av andinsk folklore och katolsk tro. Danserna återspelglar det multireligiösa klimat som råder i Bolivia. Här möts ont och gott och ayamarfolkets mytologi ställs mot kyrkan. Att dansa är en religiös plikt och alla dansare avslutar stilla och vördnadsfullt med en bön till gruvhelgonet i stadens kyrka, Santuario de Socavon.

Musik är själ, hjärta och smärta. Det är att dansa sent på natten till “Born to run“ och mima till Patti Smith framför spegeln. Jag har sett Rolling Stones, Neil Young och Bob Dylan live, flera gånger. Mina husgudar vars musik lindrar både fysisk och psykisk smärta. Men det jag upplevde i Oruro var något annat. Min dyrkan till västerländsk pop- och rockmusik till trots är jag golvad, knäsvag och gråtfärdig. Mer passion till musiken och vad den gör med våra kroppar har jag aldrig sett.
/Hanna


Klockan är sju på morgonen och de sista förberdelserna inför Sydamerikas näst största karneval är igång. Det är skor som putsas, läppar som målas, ringar som träs på över tunna silkesvantar, axlar som smörjs med solkräm och tunga dräktdelar som spänns fast runt kroppen. Två tjejer från olika dansgrupper pussar varandra på kinden och önskar varandra lycka till.
Med kameran i handen har jag en anledning att komma riktigt nära. Jag sicksackar mellan orkestrar, djävular, tygtjurar, björnar, präster, slavdrivare, slavar, drakar och dräkter med volanger, fjädrar, bjällror och gnistrande pärlor. Den ena dräkten är mer spektakulär och vacker än den andra. Men för deltagarna är det ingen maskerad. Genom sin dräkt representerar de en viktig del av landets mytologi och historia. Varenda pärla på dräkten är där av en speciell anledning. Trots olikheterna mellan de 48 olika grupperna är uttrycket hos dansarna och musikerna detsamma. En oerhörd stolthet.

Många av danserna känner jag igen från Hammarkullekarnevalen men här är allt hundra gånger mer. Dansarna är så många fler och intensiteten är en helt annan. Jag blir väldigt uppfylld och tagen av alla intryck omkring mig. En lyckokänsla infinner sig över att få ta del av dessa häftiga festligheter och att dessutom kunna föreviga det genom mina bilder.

Med fototillståndet runt halsen och iklädd en stor regnponcho i skydd mot vattenballongskastande ungdomar tar jag mig in på torget framför Socavonkyrkan. Det är här är paradtåget slutar och den viktiga ceremonin i kyrkan tar vid. Jag hamnar i blickfånget hos tusentals åskådare och blir genast en del av skådespelet när en slavdrivardansare slänger med sin stora kedja framför mina fötter. Väl inne i kyrkan är stämningen totalt ombytt. Efter att ha dansat i sex timmar är det dags att möta den de tillägnat sin dans - gruvhelgonet Virgen del Socavon. På knä kryper de fram mot prästen som ger dem sin välsignelse och en påminnelse om löftet till Socavon. I november svor nämligen deltagarna på att dansa i karnevalståget i minst tre år. I utbyte blir de beskyddade och kan tillbe helgonet.

Framme vid altaret är det allvarsamma ansikten med blickar som aldrig lämnar helgonbilden. Tårar blandas med svett på deras kinder och de är fullkomligt utmattade när de backar ut från kyrkan.
- Ya no podemos mas, sager en kille iklädd en tjock björnkostym. Nu klarar vi inte mer.
- De går ner 10 kilo på den här karnevalen säger en tjej i kort limegrön klänning som sitter på en bänk bredvid. Nidia är 20 år och dansar i gruppen Morenada Mejillones. Hon är trött men väldigt glad.
- Det var så härligt att dansa och att emot folkets applåder och se deras leenden. Och att sedan komma hit till kyrkan är som att komma hem till sin mamma som man inte träffat på länge.
Efter att ha suttit och pratat några minuter blir jag inbjuden till en fest med hennes dansgrupp och har lovat att bli hennes Facebook-kompis.
/Linn

Skoputsarna har sin egna grupp och representerar de svarta slavarna som kom till Sydamerika under kolonialtiden

Under karnevalen far man vara beredd pa att fa en vatteballong i nacken eller att bli sprayad med skum i ansiktet.

Tva av karnevalens 400 000 askadare

Dansgruppen La Morenada Central var flera hundra stycken

Djavulsdansare och blomsterforsaljare

Tagna dansare som precis avgett sin bon till helgonet
Min nya van Nidia. Det visade sig att hennes fjadrar ar av precis samma sort som mina sambafjadrar.









1 kommentar:

  1. Fantastiska bilder, kan se dom om och om igen!!!

    annika. w

    SvaraRadera