Det är tisdag, och vi har fortfarande inte kommit fram till La Paz. Eftersom planet mellan Göteborg och London var trasigt missade vi anslutningen till Sao Paulo. Men vägen är mödan värd och hade vi inte fastnat i London en natt hade vi aldrig träffat chilenska Maria Isabel. Nu har vi en stående inbjudan till henne och även hennes syster som driver en exklusiv klädboutiqe i San Fernando i Chile. Snabbt fick Linn börja praktisera spanskan. Hanna däremot övade sig på kroppsspråket när den äldre somaliska madamen Janina, som var totalt inställd på att alla förstod somaliska, behövde hjälp med allt från telefonsamtal till toalettbesök. Tyvärr hann Hanna inte hindra henne från att gå rakt in i speglen som hon envist trodde var en dörr.
På flyget till Sao Paulo hamnade vi bredvid engelsmannen Michael Cotter som genast började prata svenska. På 70-talet jobbade han på pappersbruket I Sundsvall och senare på en restaurang på Hisingen. Han gifte sig med en svenska och fick sonen Lee som i dag äger svenska kända klädmärket Fifth Avenue Shoe Repair.
- What I miss most with Sweden is the korvkiosk. Specially den goda senapen.
Och så snusar han fortfarande. Fast engelsk tuggtobak får duga att pilla in under läppen. Michael är på väg till sin nya bolivianska fru och son I Cochabamba, Bolivia. Han återvänder bara några måander om året till London för att jobba som kock och se till sin sjuka mamma. Också Michael tog tillfället I akt att bjuda oss till Cochabamba och sin pool som han ännu inte hunnit bygga.
“This is the beauty of travel” sa den flintskallige SAS-mannen som käkat härskarteknik till frukost. Det enda vi önskade gratis mat som kompensation för att resan är två och en halv dag försenad. Känns som att vi har befunnit oss i en konstant transferbubbla sedan söndagskväll när vi checkade in på Landvetter. Efter ett dygn på Heathrow och tolv timmars flygresa till Sao Paulo går vi nu in på den tionde timmen här på flygplatsen i en av Brasiliens största städer. Utanför glasväggarna anar man en fuktigt grön stad som vi gärna hade andats in. Men om vi smiter ut kostar det 70 dollar att komma in igen . Vi snålar och nöter inte brasiliansk mark utan väntar tålmodigt på kvällens flyg till La Paz.
På flyget till Sao Paulo hamnade vi bredvid engelsmannen Michael Cotter som genast började prata svenska. På 70-talet jobbade han på pappersbruket I Sundsvall och senare på en restaurang på Hisingen. Han gifte sig med en svenska och fick sonen Lee som i dag äger svenska kända klädmärket Fifth Avenue Shoe Repair.
- What I miss most with Sweden is the korvkiosk. Specially den goda senapen.
Och så snusar han fortfarande. Fast engelsk tuggtobak får duga att pilla in under läppen. Michael är på väg till sin nya bolivianska fru och son I Cochabamba, Bolivia. Han återvänder bara några måander om året till London för att jobba som kock och se till sin sjuka mamma. Också Michael tog tillfället I akt att bjuda oss till Cochabamba och sin pool som han ännu inte hunnit bygga.
“This is the beauty of travel” sa den flintskallige SAS-mannen som käkat härskarteknik till frukost. Det enda vi önskade gratis mat som kompensation för att resan är två och en halv dag försenad. Känns som att vi har befunnit oss i en konstant transferbubbla sedan söndagskväll när vi checkade in på Landvetter. Efter ett dygn på Heathrow och tolv timmars flygresa till Sao Paulo går vi nu in på den tionde timmen här på flygplatsen i en av Brasiliens största städer. Utanför glasväggarna anar man en fuktigt grön stad som vi gärna hade andats in. Men om vi smiter ut kostar det 70 dollar att komma in igen . Vi snålar och nöter inte brasiliansk mark utan väntar tålmodigt på kvällens flyg till La Paz.
/Hanna & Linn
Den engelska atmosfären lockade ut oss på en promenad omkring flygplatshotellet i London. Hanna blev nostalgisk av det engelska bostadsområdet och mindes lyckliga dagar i Brighton. Linn fick ångest och kunde inte förstå varför alla engelsmän bor i likadana fula gråbeiga hus och gömmer sig bakom vita spetsgardiner i polyester.
Välkommen till England.
Fortfarande långt kvar till La Paz.
Våra nyfunna vänner. Maria Isabel visade oss flamenco på Starbucks på Heathrow och Michael sjöng Oboj Oboj Oboj och mindes sin tid i Göteborg.
