UTOMJORDLIGT VACKRA BOLIVIA

Söndag 21:10 (fem minuter innan elektriciteten i byn stängs av för dagen)
Nu är jag mitt ute i ingenstans i en liten boliviansk by. Det är kolsvart ute och det enda vi vet om Villa Mar är att här bor ca 700 invånare och att majoriteten är quinoa- och potatisodlare. I flera timmar har vi åkt på ödsliga grusvägar, de sista i totalt mörker och regn. Vi kunde omöjligt förstå hur föraren kunde hitta så bra utan ett enda kännetecken någonstans.
Vi är på väg tillbaka till San Pedro de Atacama där vi för tre dagar sedan började vårt äventyr. Jag, en tyska, en österrrikare, två brassar, en japan, en guide och en Toyota Landcruiser.

Rubén rattar vant jeepen på den ruffa terrängen i bolivianska nationalparken Reserva Eduardo Avaroa. Han är lojt tillbalalutad men händerna avslöjar ett intensivt rattarbete och koncentration för att undkomma vassa buskar, hål och stora stenar.
- Michael Schumacher, ropar brasilianskan Erike förtjust och skrattar som ett barn. Tyskan Susanne ser lite mer skeptisk ut och slår nästan huvudet i taket av de häftiga dunsarna.

Till tonerna av boliviansk cumbia passerar vi sjöar i alla möjliga färger. Vita, röda, turkosa, gula. De får sin speciella färg beroende på de mineraler och mikroorganismer som finns i vattnet. Som den kitschälskare jag är blir jag mest exalterad över att se de hundratals flamingosarna som stolpar omkring pa samla ben i sjöarna.
Sjöarna omges av höga rödskiftande berg och vulkaner med vita toppar. Men det är inte snö utan svavel. Längs vidderna springer lamadjur, alpackor och vicunas. Vi badar i varma källor och stannar för att titta på märkliga klippformationer som ser ut att vara tagna ur en Salvador Dali-målning.

En omgång klubbor delas ut för att hålla oss på bra humör. Och socker sägs hjälpa mot höjdsjukan. För visst känns det att vi är på över 4000 meters höjd. Ett lätt tryck mot huvudet och svårt att andas vid minsta lilla ansträngning. Jag testar att som bolivianerna tugga kokablad för att öka syreupptagningen, men den beska gräsliknande smaken gör mig nästan mer illamående. När vi har kommit till resans högsta punkt, 4800 meter, vid gejsrarna Sol de manana uppmanar Ruben oss att bara stanna några minuter.
- Annars kommer ni får ont i huvudet ikväll. Och se upp för den starka svavellukten som ångar från dem.

Ända sedan jag lämnade Bolivia för sex år sedan har jag drömt om att återvända för att åka genom saltöknen Salar de Uyuni. På turens tredje dag når vi dit.
Som ett gigantisk platt snölandskap brer sig den saltbelagda sjön ut sig ut på en yta lika stor som Skåne. Det vita är så bländande att det sticker i ögonen. Solglasögon är ett måste för att inte bli snöblind. Höjdpunkten kommer när vi når mitten som är belagd med några centimeter vatten. Det går inte att beskriva som annat än surrealistiskt när den blå molntäckta himlen reflekteras i saltet. Horisonten försvinner och det känns som att befinna sig i himlen. Vattnet stänker och det smakar salt i munnen när Ruben kör flera varv runt runt i hög fart, allt för att förstärka den drömlika upplevelsen.
/Linn


Gejsrarna Sol de mañana som mellan soluppgång och ca fyra timmar framåt sprutar uppemot 50 meter hoga ångmoln

Var guide Ruben (till hoger) med en guidekompis

Mitt hjärta smälte vid åsynen av detta vid vårt boende första natten

Andra natten bodde vi pa ett enkelt hotell vars innevaggar och mobler helt var gjorde av salt. Vi var tvungna att testa om det stamde.

Lamadjuren gar fria pa dagarna men bor i sma inhagnader av stenmurar pa natten. Tofsarna i oronen berattar vem som ager dem.

I saltoknen Salar de Uyuni ar det obligatoriskt att roa sig med att ta bilder med lurande perspektiv. Har ska jag strax bli uppaten av japanen.

Kaktusö mitt i saltöknen. Vissa var 9 meter höga och 900 ar gamla.

Hela gruppen.

Salar de Uyuni

Sa har mycket sag vi av den lilla byn Villa Mar nar vi kom dit pa kvallen.

I den har fantastiska matsalen fick vi jattesalt grön soppa, potatismos och prinskorvar.