Ju närmre San Pedro vi kommer desto intressantare blir det. Bergen blir mer månliknande och antar surrealistiska former. Plötsligt är marken grön och jag ser träd för första gången på åtta timmar. Jag förstår nu varför San Pedro kallas för en oas i Atacamaöknen.
Själva byn som ligger på 2 400 meters höjd består av snarlika låga omålade stenhus. Det vimlar av gringos vilket är en stor kontrast mot Iquique där vi var de enda ickechilenska turisterna. Här är allt uppbyggt kring turism. I centrum finns bara caféer, restauranger, pubar, resebyråer, souveniraffäer och små kiosker.
Det är en sömnig stad. Trots att tupparna har galt i flera timmar och klockan snart är nio är gatorna nästan tomma. Solen steker över byn som ligger i en öken där det på vissa platser aldrig någonsin har regnat. Turisterna sover fortfarande, eller så upptäcker de laguner och badar i varma källor. Gathundarna slumrar obekymrat i skuggan och affärerna har inte öppnat än. Det är nu man har som mest chans att att få se San Pedro-borna. På eftermiddagen är de i total minoritet. En kvinna slänger vatten på sandgatan framför sitt hus och en man sitter på huk och läser tidningen.
En av de obligatoriska utflykterna är att besöka Valle de La Luna, Måndalen. Innan hette det rymdliknande landskapet utanför stan Salinas på grund av de många salttransporterna som ägde rum här. Men efter Neil Armstrong landstigit månen började man världen över att leta efter platser som påminde om månlandskap. Salinas ändrades därför i början på 1970-talet till ett lite mer spännande och säljbart namn.
En blandning av vulkanutbrott, vind, erosion, sol och högt lufttryck har under miljontals år skapat det dramatiska landskapet. Det knarrande ljudet från knottriga och vassa klippväggar vittnar om ett levande landskap som fortfarande förändras.
Med öronen fulla av sand går jag ner för den branta sandsluttningen. Jag har just varit uppe på en bergsvägg och sett solen gå ner över Valle de La Luna med vulkaner och Anderna som fond. Jag försöker hitta de rätta orden för att beskriva det jag ser. Men det går helt enkelt inte. Det är för spektakulärt och overkligt. Kanske påminner det om Grand Canyon, men där har jag inte varit.
Mäktigt. Det är det närmsta jag kan komma.
/Linn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar