LåNG DAGS FäRD MOT HAV

Bussen mellan den torra och ännu karnevalsgalna staden Oruro i Bolivia och kitchiga badorten Iquique i norra Chile går längs med dammiga grusvägar. Vi passerar lamadjur, alpackor, kaktusar och byar med enkla stenhus. Den som tror att Coca-Cola är något som bara vi i väst överkonsumerar har fel. Vart vi än stannar sitter aymarakvinnor bakom enkla plåtskjul och säljer den gyllene drycken för några få bolivianos. Även de mest enkla stenväggar är täckta av handmålade Coca-Colaloggor. Det enda som konkurerrar mot läskreklamen är politisk propaganda för presidenten Evo Morales. Slogans som “Evo de Nuevo” och målade röstsedlar där Morales namn är ikryssat är återkommande inslag i omgivningarna. Evo Morales tillhör själv Bolivias ursprungsbefolkning och dyrkas som en hjälte bland högplatåns invånare. Snart är det val igen och förhoppningarna på att Evo ska bli omvald är stora.

Inne i bussen är det lugnt. Den utlovade lunchen glömdes kvar i Oruro så vi får vänta en halvtimma vid vägkanten på ett sändebud. Till slut får alla passagerare varsin låda med ris, potatis och grillspett. Och självklart en Coca- Cola. I Bolivia är en avgångstid klockan tolv snarare halv två och en buss med aircondition över 30 grader varm. Man kan bara hoppas på att vi inte får punktering in the middle of nowhere. Inga bilar, telefonledningar eller bensinmackar så långt ögat når. Det är bara att luta sig tillbaka och beskåda det gränslösa landskapet.

Efter några hundra meter från den chilenska gränsen märks skillnaden. Asfalterade vägar med säkerhetsräcken längs kanterna och bördig jord med inslag av gröna fält . Det är påtagligt att vi har lämnat Sydamerikas fattigaste land för ett av de mest utvecklade. Väl i Chile börjar kvällen falla på. Skymningen blottar det surrealistiska landskapet och dess berg som tycks vara hämtade ur en sciencefictionfilm. Inte för inte är norra Chile en av världens mest stjärnklara platser. Helt plötsligt stannar bussen, föraren går stressad ut och börjar mecka med vänster framdäck. Hanna bävar för en lång natt på denna isolerade plats medan Linn drömmer om en äventyrlig sömn under miljontals stjärnor. Efter många ilskna “vamonos” från medpassagerarna går färden vidare. Bara tre timmar försenade stiger vi av i Iquique. Havsbruset och tångsältan får oss genast att känna oss som hemma.
/Hanna och Linn


En typisk by pa den bolivianska hogplatån.

I byn Pisiga strax innan den boliviansk-chilenska gränsen sitter män och kvinnor och växlar pengar vid små enkla träbord. Strax efter bilden är tagen börjar det regna och alla flyttar bort sina bord och går in. Men den äldre kvinnan i mitten fäller upp ett rött parasoll och sitter tappert kvar. Hennes ansikte spricker upp i ett stort nojt leende när hon inser att hon är ensam om kunderna.

Ett skymmande Chile fran bussfonstret

Vid klipporna vid Iquiques strander samlas mangder av pelikaner. Hela staden omges av stora okenberg.

Finaste och mest turistiga gatan i Iquique kanns som pa latsats. Hanna fick Westernkuliss-kansla.

Torget i centrala Iquique.

Fraknarna blir fler for varje dag.

Sommarkansla pa det mysiga Hostal Centro i Iquique